Rönn med frostnupen topp.
Ja, träden börjar fÃ¥ granna färger, forsen Ã¥ngar efter frostnätterna, sÃ¥ det stÃ¥r moln högt upp i trädtopparna. Man skulle nästan kunna tro att det brann. Aronian är full av svarta bär, men var finns alla fÃ¥glar i Ã¥r…Busken brukar vara länsad pÃ¥ ett par dar andra Ã¥r. Nu kommer det en och annan koltrast och tar nÃ¥gra stycken, men de flesta bären har fallit till marken. Grenarna dignade av bär, sÃ¥ de blev liggandes ända ner. Nu ser busken stympad ut, för jag blev tvungen att sÃ¥ga av de nedersta grenarna.
Inklämd mellan aronian, en schersminbuske – fynd frÃ¥n kennel Sagaland i Norge vid en parningsresa – och en ”diabolo” stod en stackars azalea som jag tänkte flytta. Hur jag kunde fÃ¥ sÃ¥ga av grenar i fred förstÃ¥r jag inte, men jag drog upp ett par ogräs som dök upp pÃ¥ den blottlagda marken efterÃ¥t, och rÃ¥kade stöta på  en öppning till ett jordgetingbo. Dvs. jag trodde först det var fredliga vildbin. Dom var sÃ¥ smÃ¥. Men när jag började bända upp azalean stack det till rakt genom byxorna. Jag trodde först det var en torr trädgren men när jag tittade ner satt det en geting pÃ¥ byxan. Jag slängde spaden och sprang därifrÃ¥n innan fler hann överfalla. Fy sÃ¥ djävulusiskt ont det gör! Tvätt med Desivon och vätska frÃ¥n en taklök lindrade inte alls, utan smärtan var intensiv resten av dagen. Men den fruktansvärda klÃ¥dan som brukar infinna sig nÃ¥t dygn efterÃ¥t, uteblev, om det nu beror pÃ¥ taklöken eller nÃ¥got annat.
Som tur är, är jag inte allergisk mot getingstick. Blev väl härdad som barn när jag sprang barfota och fick stick lite dÃ¥ och dÃ¥. Men min goda vän Kerstin i Nykroppa, är det. Vi var till Vadstena pÃ¥ utställning en gÃ¥ng för länge sedan, när hon fick ett stick i fingret. Jag hade blivit BIR med vem det nu var, minns inte, och skulle in i gruppen. När jag kom ut därifrÃ¥n fick jag en smärre chock, för Kerstin var alldeles bucklig i ansiktet och mÃ¥dde dÃ¥ligt. Jag mindes att jag sett sjukhusskylt i Motala, och med hjärtat i halsgropen – jag insÃ¥g allvaret – körde jag det fortaste jag kunde till Motala och akutintaget, knackade pÃ¥ dörren där ett par satt i godan ro och pratade, och skrek att det var getingstick och brÃ¥ttom. Och dÃ¥ blev det fart, ska jag säga. Kerstin fick motgift och annan behandling, och sen var vi tvungna att stanna nÃ¥gra timmar, innan de vÃ¥gade släppa i väg oss hemöver.
Efter ett par veckor och några frostnätter har det inte synts till några getingar, så härom dagen kunde jag äntligen flytta azalean till annat ställe, och hoppas den hinner slå sig till ro innan tjälen kommer. Den kappas jag med och jobbar allt jag orkar om dagarna med trädgården.
Nu är det snart fyra veckor sedan Juni blev parad, och fastän det inte gått längre tid, tycker jag hon börjar bredda sig över midjan och känns hård när man känner där. En vecka till, och jag borde vara säker på att där växer små nya Strömkarlar.
I dag har jag gjort en ny mycket trevlig bekantskap. Yvonne från Lesjöfors har varit på besök och tittat på tibbar. Hon har tidigare berner sennen, men har nu skaffat en liten tibbevalp, och åker ensam på utställningar, så nu har jag fått möjlighet att få sällskap åt det hållet också. Det känns mycket välkommet. Vi tog en långpromenad med fyra tibbar i det vackra höstvädret och pratade tibbe non stop. Eftersom jag tillbringat dagarna med att gräva och kärra sand, jord och grästorvor, så armarna har fått styrka, blev det nu äntligen lite motion för benen också, men konditionen är inte den bästa, och jag orkade inte gå särskilt snabbt, måste jag tillstå. Tibbarna var lyckliga, för det var ett tag sen de fick en promenad.
Såg just på Rapport, att det vackra vädret ska fortsätta ett tag till. Underbart.