Jag var ute en stund och jobbade med en av mina s.k. holmar, trots duggregn. Det är rena terapin, och jag trivs så bra med det. Men när det började bli mera ymnigt, och övergick i snöblask, gav jag upp. Det fanns tid över för att hinna till affären i Nykroppa, men jag tänkte först låta bli, för vägen är så trist. Men suget efter godis var större. Äpplena var också slut, och det kunde kanske finnas kött åt Juni, som såldes ut till halva priset.
Så jag åkte ändå. Vägen är blöt och lerig med djupa gropar. Alla går inte att undvika. Det är dunk dunk här och det är dunk dunk där. Nu var vägen visserligen nyskrapad, men skrapan borde ta djupare för att göra nytta. Efter ett par dar är det lika illa igen. Nederdelen av min bil är lergrå. Synd att karossen lutar inåt halvvägs. Annars skulle bilen vara som nytvättad efter allt regnande.
I gÃ¥r fick jag höra, att det synts tvÃ¥ vargar vid kanalen 1 km härifrÃ¥n. Förhoppningsvis har nÃ¥gon blandat ihop ett par stora jämthundar med varg. Älgjakt pÃ¥gÃ¥r nämligen. Skulle det varit ett vargpar – den ena var mycket större – är det väl risk för ett revir. Det vill jag INTE ha här i närheten.
Juni har nyss varit ner i sin valplåda här bredvid och givit valparna di. Jag kollade bara, så alla kom åt att äta. Ibland klarar de av det riktigt bra, trots trängseln. Ute är det nobembergrått och den snö vi hade för länge sedan borta. Det är behagligt med dessa dämpade mustiga barmarkstoner. Vitt är en så kall färg.Grundvattnet tycks gå ända upp till ytan, för vattnet sjunker inte undan i pölarna på gården, trots att ingen tjäle finns i jorden. Det är värre än när det är tjällossning på vårarna.