Inte förrän i dag blev det en riktig parning med hängning. Båda har varit så villiga hela veckan, att ängsliga tankar infinner sig att det är för sent, fastän det varit för tidigt, antagligen. Efter alla dessa år borde man ju ta det lite lugnare. Det finns hanar, som vet när det är på riktigt, och inte bryr sig dessförinnan. Ingen av mina har varit en sån. Tian tror jag t.o.m skulle försöka bara jag toge fram parningsmattan, vare sig tiken löpte eller inte. Nu är det alltså avklarat. Jag tror det får räcka med denna omgång, och hoppas på det bästa.