I förrgår stod denna åskfront som en vägg norröver. Solen sken och jag satt ute tills den första blixten syntes. Den knallen hörde jag. Mullrandet på håll hör inte mitt öra. Tibbarna fick komma in i en hast. Sen lämnade jag dom, för annars skulle varje tibbe bli åskrädd på grund av mina reaktioner när det blixtrar och dundrar. Jag tog min tillflykt till sovrummet, drog ner gardinerna, la mig med kudden över huvet för att utestänga skenet av blixtarna. Knallarna hörs ju ändå. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Men mot kvällen hade ovädret äntligen dragit förbi. Vattnet forsade på gården efter det häftiga skyfallet. Puh! Inte lätt att vara så rädd.