Nu går det inte ens att gå i rasthagen. Den tilltrampade snön är lika hal som isen. Min snälla son som bor bredvid, sandade på framsidan ända ner till postlådan. Vägen var också sandad. Så jag gick en vända där med Gia i stället. Men hon är ju nästan omöjlig att få att göra ifrån sig. Inte förrän vi var tillbaka på gården satte hon sig för första gången i dag och kissade. Då var klockan halv 12, och jag hade nästan gett upp. Jag släppte henne lös i morse i hagen, men det enda hon gjorde var att snappa åt sig en tallkotte. Som tur var kom hon, så jag kunde ta den ur munnen. Härom kvällen prövade jag om hon kunde göra ifrån sig lös i hagen, vågade inte gå i halkan och mörkret, och hon försvann en stund där jag inte såg henne. Men sen väckte hon mig på natten, och var orolig, och ville inte äta på morgonen, så det bästa är att rasta henne i koppel för säkerhets skull. T.o.m. då försöker hon stoppa i sig isbitar från snön. Jag blir tvungen skaffa broddar, fastän jag är rädd jag ska ta ett felsteg och trampa på en tass.
Vädergudarna är inte snälla. Nu vräker det ner yrsnö, som snart har täckt gruset, som sonen så snällt skottat ut. Den stora sandhögen, som jag köpte i somras till mina murbyggen, kommer nu till heders av en helt annan anledning.