Jag arbetade i trädgården, körde mossa och kände mig så lycklig. Så fick jag höra om terrordådet i Stockholm. Trodde inte riktigt det kunde hända i Sverige. Fick veta av dottern att sonen där och hans tjej var oskadda. Ringde honom, och han  var på hemväg till fots från Stockholm till Haninge, för alla bussar och tåg var inställda. Det skulle ta mer än 2 timmar.
Fredagskvällen blev inte som vanligt den mysiga stunden vid TVn. Har lyssnat ett par timmar om terrorn men orkar inte höra mer. Tryggheten har försvunnit. Sitter här och tänker att jag sätter ut de bilderna jag tog i dag, då medan livet fortfarande gick i sin gamla invanda lunk. Nu är allting förändrat.
Har kört ut 7 sådana här proppfulla kärror ur hagen. Höjer marken med det på ett ställe. Lägger under mina rhododendron på andra ställen. Tror det gör dem gott. Har massvis med högar kvar att köra ut. Tror inte tankarna blir lika lyckliga i morgon som i dag när jag fortsätter med det. Förtvivlan, ängslan, oro och vanmakt har kommit över mig. Och ilska. Hur kan någon vara så djävulskt ondskefull för att bete sig på detta sätt.
Fick syn på att min tibast blommade så vackert. Men så dåligt det syns på fotot.
Jag kom på att jag var tvungen att lägga mig på marken så jag fick en mörk bakgrund. Marken var redan torr och jag skrattade för mig själv när jag låg där. Så lycklig. Njöt av de vackra blommorna. Då visste jag ännu inte vad som hänt i Stockholm. Nu vet jag. De sista bilderna i en förgången tid. Nu är ingenting som förut.