Äntligen börjar jag känna mig något så när efter influensan. Har börjat ta små promenader för att bygga upp kondisen igen. Tog en tur på spark med Enya, för då orkar jag längre och hon får bättre motion, eller vem som för dagen får följa med på sparktur. Sen tog jag ut Ava och Jara på en tur i skoterspåret där de fick springa lösa. Efter nätternas köldgrader är spåret hårt och fint att gå i. Men de två får inte följa med fler gånger. De hittade nåt intressant där jag vände, och trodde som vanligt att de skulle dyka upp efter ett tag. Icke.
Jag gick tillbaka. Inget spår av några tibbar. Hade de tagit vägen över skogshöjderna tillbaka, skaren håller ju för dom, eller hade det hänt nåt otäckt. Hjärtängslig vände jag hemöver, med hjärnan full av fantasier över olika hemska otrevligheter som kunde hända. Men där fanns dom. Vilken lättnad! Lilla Ava, Gudagåva på papperet, är ju en liten ersättare för sin halvsyster Alexia som dog av ett ormbett. Vet inte vad jag skulle gjort om något hänt henne. Hädanefter får mera lydiga tibbar följa i spåret. Så länge det nu går att gå i det.
