Så hände det igen, det som helst inte bör hända när man är ensam och ingen hjälp har med tibbarna. En av sönerna anser det beror på felaktig ställning när jag krattade löv, men det brukar gå jättebra, och här finns ju massor att kratta. Och det kom inte förrän två dar efteråt, när jag stod rakt upp och ner och portionerade ut hundmat i skålarna. Kände först inte igen symptomen. Det var ganska länge sen sist. Varje liten rörelse är ju så ettrigt smärtsam, och vissa moment går bara inte att göra, så det enda jag då riktar in mig på är skötseln av tibbarna, och resten får anstå till senare.
Jag brukar härda ut tills det gått över, vilket kan ta allt ifrån en enda vecka till ett par eller mer. Men denna gång kändes det övermäktigt, så jag tog tacksamt emot muskelavslappnande tabletter av min son, som visade sig vara så pass verksamma, att det för min del räcker med en halv åt gången. Men jag blir väldigt trött av dom, så det dagliga arbetet med tibbarna går inte precis fortare. Plus att det behövs en liten lur under dagen. Men med en sån i kroppen kan jag t.o.m. lite försiktigt plocka bort kottarna ur rasthagen, vilket annars skulle vara helt omöjligt. Men vad jag längtar efter den dag det har gått över.
En f.d. ägare av en Strömkarl på 70-talet  har förbarmat sig och tagit hand om Molly tills skottet gått över. Det underlättar betydligt. Önskar nästan det fanns hjälp till några fler under tiden.
