Strömkarlens kennelblogg

Tony visade Enya på TSA Golden Jubilee Championship Show för lady S. Dalrymple-Hay, där hon blev Bästa Tik med cert, BIM, eller Reserve-BIS, som det heter där. Helt fantastiskt. 197 tibbar var anmälda. Vann gjorde Ch Malia Valentine, en av de mestvinnande hanarna i UK ett par år.

Som jag väntade pÃ¥ SMS därifrÃ¥n under dagen, men inget kom. När jag sen var upp en vända under natten pÃ¥ grund av magvärk och satte pÃ¥ datorn, väntade ett mail med detta glada budskap. Nästan sÃ¥ värken försvann, när jag läste det. Samma dag visades Enyas dotter Eos i Kongsvinger, men rÃ¥kade tydligen ut för en som vi kallar ”tanddomare”, som gav blÃ¥tt band för tandförlust. Eos är en i övrigt mycket bra tik, och inte alla domare hänger upp sig pÃ¥ tanddetaljer, gudskelov. Det finns värre fel.

Samtidigt gick även Tibethund -08,  och Europa Winner Show i Budapest, sÃ¥ det var en utställningstät helg. Se SSTS hemsida, samt P’zazz och Sidenvägens, för det var svenska triumfer i Ungern.

Efter höstens första storm med mestadels ihållande regn, skiner solen från en blå himmel, och mina lönnar sprakar i gyllene toner. Frosten har smält, så nu gäller det att hinna med resterande arbeten ute, innan vintern kommer. Kanske också en promenad med några tibbar. Var ute med Esso och Molly en vända i går när det höll upp, och nog är det konstigt med dessa två, som går så fint utan att dra i kopplet, och stannar när jag stannar. Detta utan att ha blivit det minsta tränade i det.

Esso, Strömkarlens Espresso, snart ett år.

Jag är mycket nyfiken på vad denna kombination ska frambringa. Båda är ögonlysta utan anmärkning, har CK på utställning, är snygga, trevliga och goa, och speciellt Juni slänger sig i famnen på alla besökare, och pussas där hon kommer åt. I slutet av oktober vet jag åtminstone hur många, och kön. Sen hoppas jag förstås att allt ska gå bra.

Juni, pÃ¥ stamtavlan Wildside’s Unique To Strömkarlen, är nog med säkerhet dräktig, vÃ¥gar jag pÃ¥stÃ¥, när det är ett par dar till fem veckor pÃ¥ väg. Midjan känns hÃ¥rd, och hon har en liten bula pÃ¥ magen.

Tyvärr är hon inte vidare matglad, äter hälften eller vissa gånger inget alls. Men när jag sitter vid bordet och äter, speciellt vid morgontéet med smörgås till, Rågare Med Russin, mitt favoritbröd på morgnarna, kommer hon och lägger sitt lilla varma huvud i mitt knä och tigger. Det duger bara om det är smör på biten hon får, och det undersöker hon noga, innan hon tar den. I och med att hon får, strömmar de andra till, och måste så klart få var sin bit de också.

Vädret har varit fint ett bra tag nu, och av den utlovade stormen märktes just inte mycket här i sydöstra Värmland. Lite byigare bara. Jag har hunnit med en hel del trädgårdsarbete, och härom dagen klippte jag den närmsta rasthagen. Den är stor, så det tar sin tid. Sen är gräset så där tjusigt kort, men blir ändå vått av daggen på morgnarna. Tyvärr varar det bara ett par dagar, innan det växt ut igen. Någon gång i oktober brukar den sista klippningen vara, och det är väl det enda positiva den tiden på året.

Rönn med frostnupen topp.

Ja, träden börjar fÃ¥ granna färger, forsen Ã¥ngar efter frostnätterna, sÃ¥ det stÃ¥r moln högt upp i trädtopparna. Man skulle nästan kunna tro att det brann. Aronian är full av svarta bär, men var finns alla fÃ¥glar i Ã¥r…Busken brukar vara länsad pÃ¥ ett par dar andra Ã¥r. Nu kommer det en och annan koltrast och tar nÃ¥gra stycken, men de flesta bären har fallit till marken. Grenarna dignade av bär, sÃ¥ de blev liggandes ända ner. Nu ser busken stympad ut, för jag blev tvungen att sÃ¥ga av de nedersta grenarna.

Inklämd mellan aronian, en schersminbuske – fynd frÃ¥n kennel Sagaland i Norge vid en parningsresa – och en ”diabolo” stod en stackars azalea som jag tänkte flytta. Hur jag kunde fÃ¥ sÃ¥ga av grenar i fred förstÃ¥r jag inte, men jag drog upp ett par ogräs som dök upp pÃ¥ den blottlagda marken efterÃ¥t, och rÃ¥kade stöta på  en öppning till ett jordgetingbo. Dvs. jag trodde först det var fredliga vildbin. Dom var sÃ¥ smÃ¥. Men när jag började bända upp azalean stack det till rakt genom byxorna. Jag trodde först det var en torr trädgren men när jag tittade ner satt det en geting pÃ¥ byxan. Jag slängde spaden och sprang därifrÃ¥n innan fler hann överfalla. Fy sÃ¥ djävulusiskt ont det gör! Tvätt med Desivon och vätska frÃ¥n en taklök lindrade inte alls, utan smärtan var intensiv resten av dagen. Men den fruktansvärda klÃ¥dan som brukar infinna sig nÃ¥t dygn efterÃ¥t, uteblev, om det nu beror pÃ¥ taklöken eller nÃ¥got annat.

Som tur är, är jag inte allergisk mot getingstick. Blev väl härdad som barn när jag sprang barfota och fick stick lite dÃ¥ och dÃ¥. Men min goda vän Kerstin i Nykroppa, är det. Vi var till Vadstena pÃ¥ utställning en gÃ¥ng för länge sedan, när hon fick ett stick i fingret. Jag hade blivit BIR med vem det nu var, minns inte, och skulle in i gruppen. När jag kom ut därifrÃ¥n fick jag en smärre chock, för Kerstin var alldeles bucklig i ansiktet och mÃ¥dde dÃ¥ligt. Jag mindes att jag sett sjukhusskylt i Motala, och med hjärtat i halsgropen – jag insÃ¥g allvaret – körde jag det fortaste jag kunde till Motala och akutintaget, knackade pÃ¥ dörren där ett par satt i godan ro och pratade, och skrek att det var getingstick och brÃ¥ttom. Och dÃ¥ blev det fart, ska jag säga. Kerstin fick motgift och annan behandling, och sen var vi tvungna att stanna nÃ¥gra timmar, innan de vÃ¥gade släppa i väg oss hemöver.

Efter ett par veckor och några frostnätter har det inte synts till några getingar, så härom dagen kunde jag äntligen flytta azalean till annat ställe, och hoppas den hinner slå sig till ro innan tjälen kommer. Den kappas jag med och jobbar allt jag orkar om dagarna med trädgården.

Nu är det snart fyra veckor sedan Juni blev parad, och fastän det inte gått längre tid, tycker jag hon börjar bredda sig över midjan och känns hård när man känner där. En vecka till, och jag borde vara säker på att där växer små nya Strömkarlar.

I dag har jag gjort en ny mycket trevlig bekantskap. Yvonne från Lesjöfors har varit på besök och tittat på tibbar. Hon har tidigare berner sennen, men har nu skaffat en liten tibbevalp, och åker ensam på utställningar, så nu har jag fått möjlighet att få sällskap åt det hållet också. Det känns mycket välkommet. Vi tog en långpromenad med fyra tibbar i det vackra höstvädret och pratade tibbe non stop. Eftersom jag tillbringat dagarna med att gräva och kärra sand, jord och grästorvor, så armarna har fått styrka, blev det nu äntligen lite motion för benen också,  men konditionen är inte den bästa, och jag orkade inte gå särskilt snabbt, måste jag tillstå. Tibbarna var lyckliga, för det var ett tag sen de fick en promenad.

Såg just på Rapport, att det vackra vädret ska fortsätta ett tag till. Underbart.