Strömkarlens kennelblogg

Tiden Tiden går, och inget har blivit skrivet på länge. Inte mycket har hänt heller.

Tian har haft en tik här för parning. Hon var mer intresserad av en stor hund hon såg, och jag kan inte påstå att hon var speciellt villig, men ägarna tror att hon väntar.

Själv får jag tyvärr inga sommarvalpar. Enya, som skall vila, har snart löpt klart, och lilla Setta, som är alldeles för ung, också. Juni är trött på att bli kollad, och springer undan om hon tror att jag tänker vända på henne och titta, och Riverdance, som jag har en kull att ta på, kommer heller inte i gång. Hennes hankompis hade visat, att det snart skulle vara dags, men det är över en månad sen, och det syns inte den minsta antydan till löp, så både hon och Juni tänker nog skippa den här gången, fast de egentligen väntades börja tidigare i våras.

Eventuella valpköpare har tröttnat på att vänta på positiva nyheter, och i stället vänt sig åt andra håll. Och med den överproduktion på valpar det är för tillfället, kanske det är lika bra om tikarna dröjer.

En utställning har det blivit, där gamla Jara lyckades bäst, och fick CK samt 4 BT.

Solen skiner, och himlen är blÃ¥. Vädret utanför är helt enkelt underbart vackert, med ännu ljusgröna löv och skira blomster. Jag ska ut och jobba när jag skrivit klart, men tyckte det var pÃ¥ tiden med ett livstecken. Det är nog lite för varmt för grovjobb i dag, sÃ¥ jag fÃ¥r ta det lite lugnt i stillsamt mak, och njuta däremellan. Jag har en ny rhododendronholme pÃ¥ gÃ¥ng, och en terassmur, som snart är klar. Men det tar tid att hitta bra stenar. Förra sommaren gjorde jag klar en i närmsta rasthagen, efter fyra Ã¥rs arbete. Nu slipper jag gÃ¥ pÃ¥ tvären och klippa gräset. Men det var inte enbart därför som jag byggde den. Är ”stenoman” efter min salig far, och tycker det är helt underbart att arbeta med sten.

Strömkarlens Tian Shan och Wildside’s Unique To Strömkarlen, ögonlysta ua.I I dag, 9/4, vaknade jag upp till en vit värld igen, och det snöar fortsatt nu mitt pÃ¥ dagen, fastän det är nÃ¥gra plusgrader. Skönt att det bara var mulet i gÃ¥r, när Tian och Juni skulle till Alster och ögonlysas för PRA. Min ögonveterinär Jan Wissler har slutat i Ulvsby, men tar lyckligtvis emot nÃ¥gra dar i veckan i sitt hem, nÃ¥gra km därifrÃ¥n. Jag har mellan 7-8 mil dit.

Jag kom en halvtimma för tidigt, så jag tog tibbarna med på en liten promenad, och gick upp i ett skogsparti, ganska långt. Trodde jag gick tillbaka från det håll jag kommit när jag vände, men kom ut på vägen på ett helt annat ställe. Hamnade faktiskt lite vilse, och var tvungen att fråga en stavgångare, vilket håll veterinären bodde åt. Det gick nämligen små vägar åt flera håll. Skrattade lite för mig själv när jag var tillbaka på rätt ställe, precis i tid för min tur. Ingen större orienteringsförmåga, precis.

På hemvägen råkade jag hamna bakom en bil som hade bokstäverna PRA, men det hade inte mina båda. De fick ua, dvs utan anmärkning. Och jag har heller aldrig tidigare åkt hem med ett nedslående resultat. Försiktighet och tur, kanske. Men jag är mycket medveten om, att när man minst av allt anar det, kan det dyka upp. Men det är ingen idé att oroa sig i förväg. Om man skulle få det, får man ta konsekvenserna då.

I dag tog jag Jara i bilen och körde till en mindre skogsväg. Det duggade på morgonen, men höll sen upp, så vi slapp bli blöta. Vi gick en lång tur, och  Jara kände av massor med dofter, men hon avvek aldrig långt från skogskörvägen, för det är väldigt oländig terräng.  Hon är också väldigt duktig på att komma, när jag ropar häråt. Själv såg jag några älgspår i gruset, som ännu inte torkat upp efter tjälen. Jag önskar det funnes några stigar, men icke. Och för oss båda äldre veteraner är det motion nog att gå på slätare mark, än att försöka forcera oss fram bland  träd, sly, avverkade smärre gallrade träd, ris, mindre och större block, och väldigt kuperat dessutom. Det är nog med ner- och uppförsbackar på vägen. Vi var trötta och belåtna när vi kom tillbaka till bilen.

Jag har tyvärr inga nyheter att förmedla frÃ¥n Hättälven. Livet flyter pÃ¥ som vanligt.Jag är nyss inkommen efter en runda i rasthagen, där jag städat bort bajshögar. Nästan frusna. Bra mycket enklare att fÃ¥ upp pÃ¥ spaden än de ”kliskor” (eget uttryck) som blir vid ihÃ¥llande regn. Tibbarna blir sÃ¥ lyckliga när matte kommer ut och gör dem sällskap, studsar runt mig och sliter i kläderna för att jag ska hälsa pÃ¥ dem, fÃ¥r sen ”rus” och springer runt som galningar. Inte drottning Enya förstÃ¥s. Hon sitter pÃ¥ en cementplatta och solar sig om det är sol, eller pÃ¥ trappan och väntar pÃ¥ att bli insläppt .

Lilla kroatiska Setta, Passenger Strömkarlen Anisetta, är en underbar och tålig lekkompis till de yngre valparna. Jag har ännu inte sett henne irriterad eller morra när de sliter och drar som värst i henne. Juni grinar illa och nyper till om de blir för närgångna. Enya får av nån anledning vara i fred, t.o. m. för sina egna två.

Snö fick vi igen, och som det har varit kallt har den blivit kvar utom under träden, där den fortast försvinner. Här är inte plogat, så promenaderna jag börjat med för att stärka min kondition och förhoppningsvis få ner hullet på Enya och Jara, är genast mera besvärliga. I hjulspåren är det halt och isigt, däremellan får jag pulsa. Bekväma Enya var inte alls road att av att gå härom dagen. Gamla Jara bryr sig mindre.

Nu ligger de inne och sover förmiddagssömn. Det är lite för varmt, för jag gjorde en brasa i kaminen i morse. Desto sömnigare blir dom.Nätterna är kalla så temperaturen går ned betydligt även inomhus. Jag har tyvärr ingen termostat på elementen. En lyckad brasa i min Jötul gör att temperaturen snabbt stiger upp till 27 grader, eller ännu mer, om jag pular i för mycket ved. Fast det gäller att ha torra vedklabbar.

Det är dags för en rundgång med dammsugare och golvtorkning. Nödvändigt tråkgöra. Ingen fäller speciellt, men tussar blir det ändå. Och mina vintervalpar har en tendens att sent bli riktigt rumsrena.