Det blev plötsligt tvärstopp. På något sätt förlorade jag fotfästet i tillvaron.Det var inte sådana nyheter jag hade tänkt förmedla. Inte ond bråd död. Under ångest upplever jag den ödesdigra dagens fasansfulla händelseförlopp, igen och igen. Tankarna kommer objudna, och går inte att skjuta ifrån sig. Sorgen efter Lexie är djup och smärtsam.
TvÃ¥ dar efterÃ¥t skingras tankarna för ögonblicket av en oväntad syn. Jag kommer gÃ¥ende med Jara i koppel, när ett stort djur inte lÃ¥ngt framför mig kommer med ett lÃ¥ngt sprÃ¥ng ut pÃ¥ vägen. Tumlar runt och Ã¥tervänder med lÃ¥nga kliv uppför skogsbacken igen. Häpen hinner jag se, att det är en varg.Hemkommen berättar min son, att det ligger en riven älgkalv inte lÃ¥ngt bort.VargspÃ¥rare som kommer ett par dar efterÃ¥t och inspekterar, konstaterar att älgkalven med största sannolikhet är vargriven, och jag fÃ¥r berätta om mitt oväntade möte. Det är inte mÃ¥nga förunnat, att verkligen fÃ¥ se en varg, fÃ¥r jag höra. Men jag känner ingen glädje i att ha en varg inpÃ¥ knutarna. Det var bara runt 100 meter hemifrÃ¥n. Jag kan heller inte pÃ¥stÃ¥, att jag känner nÃ¥n större lust att släppa mina tibbar pÃ¥ en skogsväg efter detta, fastän de försäkrar, att om jag är med kan de inte bli angripna. Vad om vinden ligger mot mitt hÃ¥ll, och tibbarna försvunnit bakom en krök……
Så har Enya kommit hem igen. Dryga tre veckor har gått efter parningen, men det är för tidigt att säga om hon tagit sig. Jag hoppas innerligt att hon ska nedkomma med några valpar, så jag får något annat att tänka på. Små ulliga gula nystan.