Så här såg det ut i måndags. Jag hade hunnit med en tur på Mörttjärnsvägen med tre tibbar, och varit hemma en stund, när det plötsligt mörknade. När jag tittar ut står haglet som spön i backen. Efter en stund övergick det i vinterns ymnigaste snöfall, så jag öppnade fönstret och förevigade eländet.
Det var en massa nya älgspår vid stranden av Mörttjärn, och Esso var helt fascinerad, och gick med knapp nöd att locka upp på vägen med en godisbit. Sen pulsade han tillbaka. Ny godisbit, och efter ännu en retur till den oemotståndliga lukten, blev jag tvungen att koppla honom, så han fick gå i koppel hela vägen tillbaka till bilen.
Sen har det varit några dar med ganska soligt väder, men med en isig vind så jag ingen lust haft till några turer. Och i morse var det dags igen. Jag fick hålla hårt i dörren när jag öppnade och släppte ut tibbar, för blåsten ryckte den nästan ur handen. Yrsnö på tvären, virvlande moln av snörök. Det flyger och far. Nu kvällas det, men det fortsätter än i oförminskad styrka.
Jag spådde att vi skulle ha snö kvar hela mars. Nu tro jag den kommer att ligga långt in i april. Om det nu blir så varmt som det utlovas till veckan, kommer det att bli sjö av all snö. Men här i Hättälven tro jag inte på nån större värme inte. Jag avstår att kommentera mina känslor. Så fula ord ska man inte trycka.
När tibbarna kommer in, efter en aldrig så liten stund,  är de fulla av bollar på hela underredet. Valparna håller jag över diskhon och försöker lirka bort det värsta. Det tycks dock inte bekomma dom särskilt mycket, trots att det är iskalla bollar.
Ett tillägg till lilla Amalia här nedanför. Hon bör helst ha sällskap så mycket som möjligt, och inte lämnas ensam timmevis. Men vilken tibbe vill det.