I går var jag till Karlskoga och besiktade valparna. Allt var väl. På kvällen när jag tittade på sista delen av den norska serien Himmelblå, blev det plötsligt superljust ute i några sekunder. Först trodde jag det var en explosion, men fattade sen med panisk förskräckelse att det hade varit en blixt, på ganska nära håll desutom. För annars brukar dom ju se ut som en zickzacklinje på himlen. Åtföljande åskdunder hörde jag inte så bra, för jag har TVn på högsta volym (och har ändå text när det finns), så vore jag inte hörselskadad redan skulle jag bli det, sa min ena son, när han råkade titta in en kväll. Sen satt jag som på nålar, men ville se klart. Det kom ett lika kraftigt ljus ytterligare en gång, och jag kan inte påstå att det kändes speciellt njutbart, och jag kände mig närmast lättad, när programmet var slut.
Ett par dar innan hade jag slutat att dra ur kontakten på kvällarna, ifall det skulle åska på natten, men nu åkte de ur igen, både vid TVn och datorn. Och sen hade jag svårt att somna, låg spänd och undrade om det skulle komma mer. Ute öste regnet ner.
Vilken chock det sen blev att titta ut på morgonen. Klarblå himmel, vitt av frost överallt, nedisad bil och blixthalka på trappan, så den vågade jag inte gå nerför med några valpar. Dom fick uträtta vad som behövdes på köksgolvet. Hellre göra rent efter dom, än riskera brutna ben.
I dag har två familjer hämtat sina valpar, men mer om det med foton i morgon. Just nu känner jag för att avsluta dagen.