Efter tvÃ¥ dygns snöstorm syntes inte längre gÃ¥ngarna jag skyfflat fram i rasthagen. Endast smala gÃ¥ngvägar där tibbarna plöjt sig fram. Här väntar Tessa och Ava pÃ¥ att jag ska komma in och göra nya vägar. Det tog tid, för det var bara ett par minusgrader, sÃ¥ snön var tyngre. Nu har dom i alla fall ändan bar, när dom gör sina behov. SÃ¥ länge det nu varar…
Utanför rasthagen satte jag ett par rhododenron framför idegranshäcken, med ett par tallbuskar på var sida. Häcken har böjt sig över buskarna, så nånstans under det vita täcket göms de nu. Jag har tagit mig dit ett par gånger och slagit av snön så långt jag nått, men nu ger jag upp och litar på försynen. Är de helt sönderbrutna i vår, undrar jag.
HÃ¥ller taket mÃ¥nne. Det är med bävan jag ser hur det ökar pÃ¥, snöfall efter snöfall. Nu vill jag inte ha mer, men tror nog det kommer. Och sanna mina ord, sÃ¥ lär vi inte ha riktigt snöfritt förrän i slutet av april, om ens dÃ¥. Det gäller att gilla läget – ett hemskt uttryck – och jag hade tänkt pröva skidorna i Ã¥r igen. Jag lär ju i alla fall falla mjukt, när jag faller. Men hur jag sen ska kunna arbeta mig upp pÃ¥ benen i all denna snö, är en gÃ¥ta. Det är svÃ¥rt nog pÃ¥ ett hÃ¥rt golv, där jag i alla fall har har stöd för handen. Jag antar att det är bäst att avstÃ¥. DÃ¥lig balans och yrsel till och frÃ¥n gör inte saken bättre. Kan inte pÃ¥stÃ¥ att det är lätt att Ã¥ldras.