I natt, 24/3-10, mellan midnatt och 01.00 föddes så Enyas sista kull. En black/tan hane, en rödsobel tik, och två mörkt sobel tikar. Det blev lyckligtvis inte den stora kull jag ängslats för, men stora valpar, som Enya fick jobba hårt för att krysta fram. En alldeles lagom kull, med önskefördelning. Jag är så lycklig över att det gick bra, och hoppas nu att alla fyra ska klara sig. Mer senare.
Tillägg. Förra kullen Enya hade här, hade hon lång öppningstid, och flämtade så dant, att jag två gånger på kvällen och natten körde in till Djursjukhuset i Karlstad, andra gången efter midnatt. Väl i rummet dom hänvisat mig till, började hon krysta, och den ena valpen efter den andra kom efter några kraftiga värkar. Hon hade blivit röntgad första vändan dit, så jag visste att när den femte kommit, var det klart. Var hemma halv sex på morgonen.
Efter den erfarenheten hade jag föresatt mig, att inte köra i väg i panik, och trots att hon höll mig vaken hela natten mot tisdagen med sina vilda flämtningar, som om hon när som helst skulle kunna börja krysta, höll jag mig lugn. Nåja, det kändes i magtrakten. Tisdagen gick, och som förra gången var hon något lugnare under dagen. För säkerhets skull tempade jag henne. Hon hade 36.7. Ingen fara än alltså.
Kvällen kom, och jag måste erkänna, att jag var orolig. Skulle hon aldrig börja krysta. Till slut, kl. 22, efter 34 timmars öppning, började hon. Kraftiga rejäla värkar. Men inget hände. Ingen valp kändes på gång. Tiden gick, och tre gånger var jag ut med henne , och märkte till min fasa, att det frusit på efter dagens regn, så trappan var nedisad. Asfalten på vägarna troligen också. Skulle jag bli tvungen att ge mig i väg trots allt, och hur skulle jag våga.
Men sÃ¥ till slut, till min lättnad, strax före midnatt, kom det en blÃ¥sa. Men ingen valp kändes trots det. LÃ¥g det en fel…Enya tog i allt vad hon orkade, och till slut kom det ut en enorm valp, med lite hjälp frÃ¥n mig. Den var medtagen. Nästan direkt kom det en till, lite mindre. SÃ¥ dröjde det lite längre, och nästa kom baklänges och upp och ner, sÃ¥ den fick jag vrida runt innan jag kunde hjälpa den ut, ocksÃ¥ enorm. Den svarta hanen. Nästan precis kl 01.00 kom sÃ¥ den sista, ocksÃ¥ med baken före, och upp och ner. Hon var lite hÃ¥rd ett tag till, och flämtade, sÃ¥ jag var inte riktigt säker pÃ¥, om det var en kvar eller inte. Hjälpte alla hitta en spene. Dom var medtagna, och inte särskilt duktiga, sÃ¥ jag satt ett tag sÃ¥ de skulle fÃ¥ i sig den första viktiga mjölken.
När jag kände igenom henne nästa gång, var hon helt sladdrig inuti. Det var klart. Jag bäddade rent, hon fick komma ut, och sen kröp jag i säng, strax efter 02.00, så där genomtrött så det var svårt att somna. Men lycklig. Tack gode gud, att det gick bra.