Det är jämngrÃ¥ himmel. Det duggar. NÃ¥gra redan gula löv singlar frÃ¥n björkarna. Sommaren är i sitt slutskede. Det är vemodigt. Visst. Melankolin vill smyga sig pÃ¥. SÃ¥ vad gör jag…
Jag ska  inte klaga. Det kunde varit mycket värre. Flera av mina uppfödarkollegor, tillika vänner, har det mycket värre. Några har råkat ut för olyckor, andra är mycket sjuka.
Det kunde varit mycket värre för mig ocksÃ¥, om jag inte haft sjukdomskunniga och observanta vänner, när jag beskrev diverse problem. De pushade mig att söka läkare, och det visade sig att deras slutsatser angÃ¥ende min hälsa, eller rättare sagt brist pÃ¥ hälsa, visade sig vara helt riktiga. Läkaren konstaterade samma orsaker, sÃ¥ nu gÃ¥r jag pÃ¥ tre mediciner. Vetskapen om, att det annars kunde gÃ¥tt riktigt illa, fÃ¥r mig att inse, att jag mÃ¥ste ta tillvara det fina i tillvaron. Innerligt tack, Elisabeth och Anne-Grete. Utan er, sÃ¥…
Så vad gör jag nu? Ska jag kanske trotsa det trista vädret och ta en promenad med några tibbar. Det skulle vi må gott av, både dom och jag. Carpe diem.