Oländig terräng där vi gick, tibbarna och jag, innan snön kom.
Med stigande Ã¥lder och stelare leder kan det inte hjälpas, att jag börjar fundera pÃ¥ hur fortsättningen ska bli. Hur länge till jag kan kliva omkring i sÃ¥n här terräng. Det kanske kommer en dag, när jag är glad om jag tar mig fram med rollator. PÃ¥ slät mark. Och fastän jag ibland försöker vara förnuftig och minska ner, fortsätter jag som om livet vore oändligt. Väntar tvÃ¥ kullar om allt gÃ¥r bra. Vill förstÃ¥s behÃ¥lla nÃ¥got. De kommer en bra Ã¥rstid, men ändÃ¥…Samtidigt försöker jag finna bra hem till en mor med sin dotter, men vÃ¥gar inte annonsera utan hoppas nÃ¥gon jag känner till slut kan hitta ett önskehem Ã¥t dom. Det är svÃ¥rt nog att skiljas ändÃ¥, utan att behöva oroa sig hur de fÃ¥r det. Ekvationen gÃ¥r inte ihop.
Svarta tankar. Passar inte en dag som denna, när solen skiner från en blå himmel, och våren är i antågande. Jag lär ut en vända till på gården. Promenad är helt uteslutet , isigt som det är.