Medan skymningen föll var jag med Avas valpar ute i rasthagen. Dom är så underbara, goa, keliga, glada, livliga, och riktigt snygga. Naturligtvis inte felfria. Det finns det ingen som är. Några fina plus är deras vackra färger och pälsar, och som pricken över i får dom pappas tjusiga svans i arv. Det vågar jag redan påstå. Inte så dumma kroppsligt heller. Kanske ett par kunde vara lite högre. Andra detaljer finns det också som jag skulle vilja ändra. Har alltid varit kritisk.
Då och då kommer Gonzo och vill upp i famnen och pussas och naggar lite i kinden. Han flirtar verkligen in sig, och matte svämmar förstås över av kärlek. Farligt det där. Inte meningen att han ska stanna.
Fem gånger om dagen får dom komma ut. Jag har gjort en mindre hage nära trappan av 17 kompostgrindar, där dom får vara när det är mörkt. Rasthagen är alldeles för stor för att jag ska våga ha dom ute nånstans i mörkret. Bor ju i skogen. Likaså den första rastningen på morgonen, den minst roliga, när jag gammelstel lyftar ut dom, två, en och två, i komposthagen.
Mitt pÃ¥ dagen och tidig eftermiddag är jag med. Annars blir det ofta att dom trängs pÃ¥ trappan. Matte ska vara med, tycker dom. Och jag behöver ju själv fÃ¥ luft, och ljus, hur ljust det nu är. Mera skymning hela dan ibland. Bessies bÃ¥da fÃ¥r vara med mor och Enya  ute. Dom är lugnare, och blir rent ”överkörda” av Avas klunga, när jag prövat.
Fyra gånger får dom mat, efter att i början fått fem gånger. Det tar tid med mat och rastningar , och däremellan försöker jag hinna något annat, eller äter själv, när jag minns att jag också behöver något att stoppa i mig.
Nalle får vara med och visa sin vackra svansplym, som han nedärver till sina barn.