Ja, t.o.m. himlen är vit. Så vitt är det, att det inte syns, att det fortsätter snöa, annat än mot den faluröda stugväggen. De största träden är två ekar, som vi tog som små självsådda plantor, c:a 2 dm, med ollonet kvar i roten, när jag och barnen  hälsade på mormor och morfar vid en liten kolonistuga intill Hjälmaren en gång. Nära 50 år sen nu. Tiden flyr. Föräldrarna borta sedan länge.
Det har vräkt ner snö i natt. Tyvärr kramsnö, som tynger ner grenarna på de båda tallbuskarna i rasthagen. De sattes också som små plantor för länge sen. Tidigare vintrar har två stora grenar brakat av av tyngden, så varje gång det blir så här, slår jag av snön, så långt upp som jag når. Lilla Gina undersökte en gren, som nästan låg på marken.
Här får hon syn på mig och sätter fart. Sen var hela gänget med när jag bankade av snön från grenarna, så de fick stora sjok av snö på ryggarna. Envis som jag är, gick jag runt med snöskyffeln och gjorde en väg i den tunga snön, runt hela hagen, c:a 100 m. Inte alla vill pulsa runt i snön. Väl inne igen fick jag ställa en efter en på diskbänken, och lirka ur stora snöbollar från underredet på dom.
Enya är inte lika begeistrad i snön. När hon gjort ifrån sig vill hon in. Så jag brukar smyga dit och släppa in henne, när de andra inte är i närheten. Här väntar hon på mig, medan hennes barnbarnsbarn tumlar runt i snön i periferin någonstans.