UTDELNING AV HAMILTONPLAKETTEN 28:e september -13
Utdelningen skulle ske på Clarion Hotel Sign, dit jag var inbjuden och fick ta med mig någon. Jag bjöd min äldsta son Jonas. Han blev min eskort och mitt stöd, för bara att ta sig från stationen ensam skulle ha känts ängsligt. Det var länge sen jag var i Stockholm. Hotellet såg surrealistiskt ut på utsidan.
När vi checkat in på rummet, kom en välkomsthälsning tillsammans med en flaska champagne. Wow!
Kl 19 skulle vi samlas i foajen, där vi bjöds på en drink, och sen visades vi in i denna sal. Här sitter vi och väntar på förrätt. Salen var full. Jag hade inte väntat mig så mycket folk. Jag hade lånat med min dotters sjal, som jag hade om axlarna. Gissade att jag skulle känna mig lite frusen.
Efter förrätten ropades vi alla upp på podiet en och en av SKKs ordförande. Man vet ju inte hur man ser ut mer än framifrån i spegeln, och att nu på flera foton se sig från olika håll, med ålderns härjningar i ansiktet, är inte speciellt tillfredsställande. Men det är väl sån här jag ter mig för andra. Här är jag uppropad, den sista, och minns att jag tänkte att jag måste sträcka på ryggen när jag går fram.
Här får jag en gratulationskram av ordföranden, Nils Erik Åhmansson.
Alla plakettörerna samlade. Alla i salen stod upp och applåderade. Det kändes högtidligt, så då steg tårarna upp i ögonen.
Krister Söderstam, ordförande i vår specialklubb för tibetansk spaniel, fäster här den lilla nålen med Hamilton på min krage.
Sen skulle det fotograferas, både en och en, och alla samtidigt, som här. Det blev många skratt. Vid kameran, min son Jonas, utom på de båda nästa bilderna.
Jag bad Krister fota min son och mig ocksÃ¥. Det finns ett tydligare foto, men jag föredrar det här där jag inte syns sÃ¥ bra. Vet inte vad det är för guldfärgad slinga, men den känns ungefär som feststämningen i rummet. Tack Jonas för trevligt sällskap. Det var en kväll att minnas. God mat, – fast jag orkade inte göra maten rättvisa – god dryck, trevligt sällskap, och så känslan när jag fick plaketten.
Jag slutar med ett foto på Bessie, taget i går. Trevligare med hundbilder än på mig. Hon väntar ju valpar, och jag vill här tacka goda vännerna Bodil och Ingvor, som avlöste varandra som hundvakt hela tiden jag var borta. Utan er hade jag aldrig vågat åka, för Bessie bar sig åt som om hon skulle kunna sätta i gång under helgen. Det gjorde hon nu inte, till allas vår lättnad. Och än dröjer det. Nu får hon gärna starta, så det blir gjort. Alltid ängsligt innan det är överståndet. Åter till vardagen för en uppfödare.