Det dröjde innan jag vågade släppa gänget på sex tibbar lösa på turerna. Jag har i början hållit mig till den lilla körvägen upp till översta torpet med dem kopplade, pulsande i snön. Inte plogat. Men sonen har gått runt med sin maremma uppåt i skogen och trampat upp en stig, så för tre dar sen började jag släppa mina där, och försiktigt ta mig fram. Första dagen var jag inte försiktig nog, utan föll handlöst. Hade tur att inte göra mig illa. Här har jag precis släppt dem, efter att de fått var sin godbit. Gina längst fram. Bakom ställer Hulda upp sig tjusigt och spanar.
Här har alla stuckit i väg, utom Hulda, som kollar om det ska bli en godbit till. Ropar på dem ibland och har jag tur dyker alla upp och får en godbit igen. Det gäller att träna dem att komma. Ibland kan det dröja en stund, och då blir jag lite ängslig. Som synes är det inte en bred stig, och den blir ännu smalare högre upp.
Hättälven i vinterskrud. Dubbelt så bred som vanligt efter allt regnande. Här såg jag i går en liten svartvit strömstare på iskanten, som sen dök ner i vattnet efter föda. Burr! Jag frös vid åsynen. På andra sidan bron simmade ett par änder i väg. Nog är det ofattbart att de klarar av det kalla vattnet.
Innan jag kommer hit har jag kopplat upp tibbarna igen, för sen är det bara en backe upp till den större vägen. Timmerbilarna kör i skytteltrafik dygnet runt nu. Massavverkning nånstans uppöver. Det är inte precis det lättaste att få alla att komma och bli kopplade. Och händerna blir kalla och valhänta.