Det långa gräset väller in över cementplattorna där tibbarna helst går när gräset är vått. I alla fall de mest fisförnäma. En gång i sommar har jag fått hjälp av ena sonen som gått med trimmern. Snabbt och behändigt, även om den fastnar i staketet då och då. Jag skulle få hjälp en gång till. Sen. Det ordet har jag lärt mig har flera betydelser. Kan t.o.m. vara synonymt med aldrig. Om det inte anses som mycket angeläget. Så själv är bästa dräng, heter det ju. Med en gammal kökssax har jag klippt en liten sträcka varje dag, om vädret tillåtit. Envis som synden. Det har vi gemensamt, mina kära tibbar och jag.
Här har autostradan frilagts en bra bit. Och sen jag tog fotot, är hela långsidan fixad. Gräset klippt, plattorna skrapade på gammalt gräs som flugit dit när jag gått med gräsklipparen, och nästan hunnit bli jord. Än återstår kortsidor och längs med huset. Det tar ju betydligt längre tid än med trimmern. Snön får gärna dröja.
På andra sidan staketet går ett dike. Efter alla regn mer likt en bäck. Det diket gick tidigare mellan stenarna i mitten på nedre gräsplanen. Jag flyttade det. Fick stå med båda fötterna på spaden och hoppa mig ner genom den övre grässvålen. Fyllde det gamla. Ville ha mera utrymme. Det betydde att jag fick gräva nya hål för stolparna också, och flytta staketet. Att sätta dit staketet fick jag dock hjälp med. Men allt annat gjorde jag själv. Är ju envis, som sagt.