Spöregn. Då är det bäst att ta tibbarna i koppel och gå runt en vända i rasthagen. Annars sitter de och trycker mot dörren och vägrar gå ner. På morgonen var det så här mycket regn i gropen när vi passerade den.
Mitt på dagen fylld till brädden. Nu börjar regnet ge med sig lite. Annars hade det väl svämmat över. Det värsta är, att marken en bit framför är precis lika vattensjuk som den brukar vara vid ihållande regn. Så jag kan konstatera, att allt detta arbete var till ingen nytta. Och det värsta av allt: Än återstår massor att göra. Jag undrar om det varit bättre om jag från början lagt ner en dräneringsslang hela vägen längst ner, dit nya och gamla diket sammanfaller. Det var ju djupare ner än vad jag grävde. Men det får jag aldrig veta.
Lite senare på dagen. Sonen kom och knackade på rutan och gapskrattade. Undrade om jag sett min pool. Han hade föreslagit att endera fylla sand ovanpå gräset, för det är en svacka där, eller gräva en kanal. För att göra det sistnämnda måste jag under staketet med de tunga betongplattorna längs med, och sen vidare flera meter. Men det hade nog inte varit mera jobb än vad jag lagt ner här. Och envis som jag är lär det väl bli så att jag gräver en liten kanal och lägger ner ett dräneringsrör. Om styrka och hälsa står mig bi. Och det lär jag inte hinna i år. Först måste jag fylla igen och öka på höjden. Och forsla bort allt jag grävt upp. Jag kunde inte låta bli annat än instämma i skrattet, för det blev ju rätt dråpligt. Men roligt är det inte.