Ja, så tänkte jag natten mot fredagen 4:e september. Inte en valpning till! Det går väl an med nattvalpning, när det är över på några timmar. Men när det börjar dagas, och tiken efter en lång, tröttsam, ängslig natt bara nedkommit med två valpar, och två odefinierbara klumpar, och det känns som hälften vore kvar, då vill jag inte vara med längre. Jag trodde jag skulle behöva dra i väg till veterinär, hur jag nu skulle orka det, men när jag var ut med henne och hon bajsade, och ingen gegga kom ut, och ingen heller syntes i bädden, la jag mig för att vila. Helt förbi av trötthet.
Sen har jag avvaktat dag för dag, och tackar så innerligt Cecilia, en valpköpare som är veterinär, som jag mailat under helgen och som tålmodigt gett mig goda råd. Febern har gått ner till normal temperatur, hon har normal och väldigt lite flytning, som inte luktar illa, och hon äter med glupsk aptit. Ändå känner jag mig ängslig, för hon är fortsatt rätt bastant om magen. Försöker trösta mig med att ena sonen tyckte hon var tjock, dvs långt före parning.
De båda valparna är små flickor. Har namn i beredskap, men vågar inte döpa dem. Kallar dem nr 1 och nr 2. Nr 1 ser svart ut, men är mattare i nyansen än nr 2, som jag redan ser är black/tan. Anlag finns från båda håll. Nr 2 ger mig också bekymmer, för jag känner att det rosslar i halsen. Hon har svårt att få tag om spenen, tappar den lätt, andas tyngre. Jag tillbringar många stunder varje dag, sittandes lutad över bädden, och ser till att hon får tag på en spene, och stagar henne så hon inte ramlar undan medan hon suger. Däremellan får de övriga sin skötsel, men mycket annat blir inte gjort.
Det går dag för dag. I dag är de fyra dygn. Bessie ligger inte konstant hos dem. I och ur. Min ängslan vill inte släppa. Längtar mig framåt ett par veckor.