I dag berättade sonen, att han sett vargspår i snön mellan träden bakom ängen här nedanför. Så nu är det koppel som gäller igen. Jag har känt mig lugn och tänkt, att sonen med kompis och deras hundar som klivit runt i skogen, skrämt undan eventuella odjur, men nu vågar jag inte ha dem lösa. Jojo, sonens maremma, har börjat löpa, så Mattias trodde kanske det var därför vi fått påhälsning i närområdet. Inte roligt alls.
För några år sedan tog jag fram skidorna och prövade mig på ovana ben att ta en tur. Men jag satte mig på ändan redan i början av backen, så det sa tjong i huvet. Nu fick jag för mig att pröva igen, och bara åka runt på gården och ängen, och träna balansen. Sagt och gjort. Så för några dar sen, snörade jag på mig de gamla pjäxorna, numera urvuxna, så jag inte får rum med sulor, och prövade. Jag kände mig som en glad femåring, och mycket bättre var inte balansen. Men så roligt det var! Så nu har jag åkt några rundor varje dag, och känner att ovana muskler i benen får arbeta.
Men inte lär det bli så långa turer på skogskörvägarna som förr i yngre dar. Härliga vägar med långa backar. Där kanske det avverkas också, för resten, och då går det inte att åka skidor. Nu hoppas jag på lagom kyla också framöver, för det där att valla är jag inget för. Det gäller att hålla i gång.
Det blir tråkigt utan bild, så en gammal bild från forsen får komma med. Den ser snart ut så här.