Eftersom jag inte vÃ¥gar mig pÃ¥ nÃ¥gon promenad, är jag desto mer tillsammans med mina tibbar i rasthagen. De visar sÃ¥ tydligt sin uppskattning. Kära goa tibbar! När jag skottat rent i dag, fick jag för mig att börja skrapa bort isen frÃ¥n ”autostradan”, de stora cementplattorna längs med staketet. Den stora spaden är tung, isen är tjock och tung, staketet 1,20 högt, men jag slänger över den ändÃ¥. Det är populärt att knapra pÃ¥ isbitar, vilket ju inte kan vara sÃ¥ nyttigt.
Att ta i ordentligt kan vara ett försök att bearbeta sorg och besvikelse. Men det lyckas inte i dag. Det tynger mitt sinne och molar.