Dixon hälsar lite blygt på lillhusse Mathias.    Foto: Stig Roar
Milo, Rising Sun, tränar att stå fint.               Foto: Vibeke
Tack för fina foton. Det är så trevligt att få hälsningar från sina utflyttade tibbar. Visst är dom alldeles underbart söta, tycker gammelmatte. Hjärtat värms.
Så har husse Stig Roar Sagöy hämtat Dixon, och befinner sig på hemresa till Heimdal i närheten av Trondheim i Norge.  Han lär inte vara hemma förrän till kvällningen, och där väntar matte och två småhussar ivrigt. Jag blir lättad när jag får mail om hur hemresan gått. Det är ju långt dit.
Jenna och Dosse (Daidalos) får vara tillsammans ett par dar till, innan  mamma övergår i fodervärdens ägo. Jag tog ut dessa i rasthagen och lät Macho vara med, för det är meningen att de båda pojkarna ska kunna kampa ihop. Men den lilla är lite påstridig, och Macho 4 veckor äldre och tyngre, så jag undrar i mitt stilla sinne vad som skulle kunna hända om han surnade till. Nu passar han inte alls ihop med sitt smeknamn, nästan tvärtom, men man vet aldrig med tibbar.
Helt plötsligt kändes det tungrott, och jag önskade att där funnes någon någonstans att dela skaran med. Men det är så roligt att ha ett par hanar att visa också, och nu när Esso inte finns hemma längre, måste jag ju hålla ut över vintern och se hur pojkarna artar sig. Bara dom nu kommer att trivas tillsammans.
Här får Dixon sin parvospruta av veterinär Magnus Andersson medan veterinär Warda Lumma håller honom åt mig.
Det var duggregn, disigt och dimmigt med kort sikt när jag körde till Karlskoga i dag för att besikta mina två svarta pojkar. Men jag är glad att det inte frusit på eller snöblaskat, som det mycket väl kan göra så här års.
Min närmsta veterinär i Filipstad skulle inte vara på plats denna vecka, så det blev en lite längre resa. Men det är väldigt trevligt där, med många assistenter som tar sig an all pappersexercis, och ofta praktikanter som kan hjälpa till att bära burar. Väldigt mysig interiör. Ett hemtrevligt ställe, skulle jag vilja påstå.
Tessa var också med, för hennes haka såg konstig ut, rosa och med lite hår. Hon fick recept på antibiotika och kortison, för det såg ut som en allergireaktion som hade blivit infekterad, sa Magnus. Tidigare när hon var ute en gång, löddrade det ur munnen, som när de bitit på grodor, och efteråt kom denna reaktion på hakan. Jag trodde det skulle bli bättre så småningom, men när det inte blev det fick hon följa med, när jag ändå skulle till veterinär.
Setta var också med och fick friskintyg. Jag har hittat en intresserad  delägare och jag hoppas hon kommer att trivas där.
Min son har uppdaterat bloggen, så att jag nu måste lära mig ett helt nytt sätt för att ta mig hit. Det andra satt i ryggmärgen nu, så för min del hade jag hellre haft det gamla välkända kvar. Men det ska väl nötas in detta också, hoppas jag. Fast jag har en lång lista som jag följer nu när det är nytt.
Och så är det helt plötsligt normaltid igen. Jag tycker inte om förändringar. Inte mina tibbar heller. Det blev ju senare i går kväll med mat och rastning, och gamla Jara vägrade att gå ut. Det var fel tid.
Jag fick för mig att gräva bort gräs som vill växa upp framför terassmuren i rasthagen i dag, och samtidigt få lite dagsljus. Hur ljust det nu är när himlen är jämngrå. Under tiden fick olika hundar vara ute. Först ut var mamma Jenna med sina två pojkar. Det är då stört omöjligt att få till bra foton, och det enda icke suddiga blev detta av Dixon. Dom sprang runt i hela hagen och lekte ibland med Jenna.
Här hann jag inte få med dom. Jenna kollar min sons blandras. Pälsen har jämt börjat lossna, men än har hon kvar det mesta.
Här syns skillnaden på det rensade och det orensade. Envis som jag är gav jag mig inte förrän allt var bortgrävt. Det blev mycket snyggare. Jag måste mäta hur lång muren är.
Jag tog ut Macho en vända också, men han skulle hjälpa till, och blev alldeles sandig om nosen och tog mossa ur muren, och var i vägen för spadtagen, så han blev snabbt insläppt igen. Sen fick gamla Jara vara med, och vad jag önskar hon kunde visa sig lika fint i ringen, som när hon rör sig i rasthagen. Här sitter svansen som den ska, och öronen flaxar inte. Hon har tappat päls som om hon hade haft en kull igen, men nu ser hon betydligt slankare ut. Måste försöka plåta henne också.
