Juni åt väldigt dåligt under senare delen av dräktigheten. De sista veckorna åt hon bara det goda jag blandade i fodret, så jag hade mina ängsliga aningar om hur hon skulle se ut när kullen kommit. Och aningen besannades. Av den anledningen fick hon äta alla 7 efterbördarna. De är ju fulla av näring, och mina brukar inte få dålig mage av dom. Men om det blev för många, eller om det berodde på ost eller kött som hon fick när hon fortsatt vägrade äta foder, vet jag inte, men hon fick vad man kan kalla sprutdiarré.
Två gånger per natt och tidigt på morgnarna väckte hon mig och ville ut, men hade dessförinnan sprutat ur sig blaffor på golvet. Sen ledde hon mig snabbt runt i hagen och sprutade några gånger mer, allmedan jag halvt borta av trötthet beundrade Orions vackra stjärnbild, som täckte hela södra delen av himlen.
Väl inne fick jag städa det pytonluktande golvet varje gÃ¥ng, innan jag la mig igen och försökte somna om,vilket inte gick i första taget.En morgon fick jag städa köksgolvet dessutom – vämmelmagade rÃ¥des att hoppa över nästa – för nÃ¥gon av köksgänget hade tydligen Ã¥teranvänt Junis blaffor utomhus, sÃ¥ runt om pÃ¥ golvet lÃ¥g slemhala spyblaffor. Som om det inte var nog att göra ändÃ¥.
Juni var för övrigt väldigt stressig, var i och ur bädden med valpar stup i ett. Hon fick ju sina valpar på fredagen, så helgen var en mardröm, och jag var rädd för att hon hade kalkbrist, och bara väntade på måndagen, så jag skulle kunna ringa min närmaste veterinär i Filipstad och fråga om det fanns nån möjlighet för hembesök.Det fanns det nu inte, och hon kunde ändå inte ha gett kalkspruta, för då måste man först ta blodprov, och hon hade ingen apparat, utan skulle ha varit tvungen att skicka i väg provet. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med Ulvsby eller Karlstad.
Men jag försökte hejda diarrén med potatismjöl utrört i vatten, men eftersom hon inte ville äta något, fick jag försöka tvinga i henne några skedar. Efter ett par var det tvärstopp. Förhoppningsvis skulle det räcka, för jag kände inte för att dra i väg med mor och så unga valpar.
Tisdagen kom, och hon var inte bättre. Men vad var det, som låg bland de lösa blafforna! En riktig bajskorv? Jag tog upp den med en bit toapapper, och såg häpet, att det liknande konturerna av en liten mus, men där fanns inga ben och ingen svans. Det gick heller inte att sära på föremålet, utan det var en kompakt kropp, med en huvudkontur och antydan till ett öga, och en spolformad kropp, inkapslad som en puppa, och jag förstod helt plötsligt, att detta måste vara en s.k.mumiferad valp. Juni hade även återfått en svart flytning, så det fanns inga tvivel om, att hon hade fått ut en 8:e valp.
Då ringde jag Ulvsby Djurklinik, och när jag hade berättat min historia, var svaret: - kom så fort du kan!Så det var bara att ta ner bilen från garaget och lämna den på uppvärming, medan jag lade in en tidning och en vetbed, valpar och mor i en bur och gav mig i väg de c:a 8 milen till Ulvsby,trött och eländig. Väl där hade de gjort i ordning ett rum åt mig, och valparna fick ligga i en kuvös. Men det var tydligen för varmt, för de skrek och var helt stirriga. Juni satt och la huvet på sned, och blev stressad, så vi fick ta ur dom, och de fick dia innan de startade med någon undersökning.
Hon blev röntgad, och nu fanns inget kvar. Blodprov togs, och där fanns ingen kalkbrist. Så blev hon lagd i dropp i en stor bur, som skötaren hade tagit av överdelen ifrån, så jag kunde hjälpa valparna om de ville fram. Så fick jag sitta och kolla att det droppade som det skulle. Så småningom kom veterinären igen och efter att ha blivit rakad, satte hon i gång med ultraljud, och höll på både länge och väl, allt medan Juni fortfarande låg i dropp.Juni skötte sig exemplariskt. Var helt lugn och sansad.
Veterinären var inte helt nöjd med vad hon sÃ¥g, och det lät som om hon helst hade velat ta bort livmodern direkt, men skulle skriva ut penicillin, sÃ¥ fick vi se om ett par dar ifall det behövdes. Valparna hade minsann försett sig, för de behövde inte nÃ¥gon extra näring. Juni fick Hill’s i/d med en sats diarréhämmande pasta ovanpÃ¥, och hon Ã¥t för första gÃ¥ngen pÃ¥ länge med god aptit.
Sen satt jag där några timmar med Juni i droppet, och fick en banan, några kakor och en dryck, för jag hade bara hunnit med te och ett par mackor på morgonen. Ett lugn och välbefinnande spred sig inom mig. Jag kände att vi hade blivit så väl omskötta, Juni och jag. Jag skickar ett stort och varmt tack till veterinär Hanne Björndal, och djursjukvårdarna Sofia Hagberg och Anna-Lena Hansén, för vänligt bemötande och hjälp med allt som behövdes.
Juni tackade för sig när hon befriats från droppet  med att spruta ur en blaffa på golvet.Men det togs med jämnmod. Jag var ut och rastade henne också, och hon sprutade mer. Väl hemkommen när skymningen övergått i mörker, sprutade hon tre gånger ute, men efter det har hon bara haft avföring en gång på onsdagen, och så i dag, med normalt utseende. Vilken lättnad. Hon ligger i lugn och ro hos valparna, och jag hjälper så att alla ska få sitt.
Jag köpte med mig 5 burkar dietmat, och en spruta magpasta, Diarsanyl. Hon skulle äta lite och ofta. Onsdagen åt hon med god aptit varje gång. På torsdagen gav hon mig ett skrämskott, för då skulle hon bara äta hälften. Men så småningom åt hon upp resten, och sen har hon ätit allt hon fått. De ringde från Ulvsby i går för att höra hur det gick, och jag skulle få sätta till lite fiskbulle, ris, och ett par kulor av mitt juniorfoder till dietmaten. Det äter hon också, så nu börjar jag nästan tro, att det ska fortsätta på samma goda sätt. Lite ängslig är jag allt, var gång jag sätter ner matskålen.
Men jag är i en i en otursperiod, för på onsdag kväll kom min dotter med Tian, som hade något slags otäckt anfall, och de fick åka till Karlstad Djursjukhus, där de har jour. Blodprov togs, och svaret dan därpå visade på en kraftig infektion, men de kunde inte säga varifrån den kom. De ska även kolla upp om det kan vara en fästingsjukdom. Han har haft många fästingar på sig i sommar. Han har inte haft några fler anfall, som tur är. Räkningen med jourtillägg blev hutlöst dyr. Nästan lika mycket som det kostade med allt de gjorde på Juni dan innan.
Och här gick Juni in till valparna, så jag får se till att alla når fram, och sen behöver hon ytterligare ett mål mat.
