Strömkarlens kennelblogg

Efter snart 39 års uppfödning trodde jag, att jag upplevt de flesta varianter av valpning man kan vara med om, med eventuella komplikationer. Så är icke fallet. De flesta valpningar går bra, och efteråt är allt frid och fröjd. Inte denna gång. Mer därom när jag har tid och ork.För tillfället skulle jag behöva klona mig i minst ett par Monicor till.

Den lilla mörka valpen finns tyvärr inte mer. Hon såg svart ut förutom i nacken. Hon hade nog blivit silversobel, en mycket vacker färg. När man kämpat ett par dar och ändå inte lyckas, känns det tungt, och jag får en gråtklump i halsen. Nu gäller det att bärga de kvarvarande, och de ser starka ut, men det är trångt vid mjölkbaren. Måste hjälpa så alla får var sin spene, på första rad, och på balkong. Annars blir någon till slut utanför. Det är inte så lätt att krypa till de understa.

Så kom de då till slut, 31 okt. under dagtid, efter en orolig natt med öppningsvärkar och lite vilopauser emellan. Juni hade kraftiga fina värkar, men det tog lång tid ändå, och jag trodde aldrig det skulle ta slut. Den första kom 11.20, den sista och sjunde 15,15. Sen kunde jag även hala ut återstående tre efterbördar, som inte kom efter de tre första i början. Skönt. Tre eller fyra kom baklänges. Tappade räkningen.

En av tikarna, den mörkaste, var mycket medtagen, och kippade efter andan. Men hon kom sig också, fast ville inte suga i början. Men efter att fått en klick honung, orkade hon också suga, men inte förrän i dag.

Valparna ser starka och fina ut, och har sugit musten ur Juni alldeles. För av henne är inte mycket kvar. Men nu har jag fått henne att börja äta, så nu vill det till att hon får mat ofta med mycket näring. En jobbig tid väntar, och jag är inte säker om vi klarar alla. Men jag måste försöka allt jag kan, när hon nu har burit denna tunga börda, så det inte var förgäves.

Det var ju snöoväder på natten mot fredag, och fortsatte under dagen, och jag var så lättad att Juni klarade allt själv. I dag skiner solen,och det är köldgrader. Kanske hinner jag med en kort promenad med ett par av de andra. De har blivit lite försummade nu, och är så ivriga att få lite närhet, när jag kommer ut i köket. Men jag är så trött, så det får kanske bli en vilopaus först.

The time is out for the first mating, but obviously it did not take, but the time comes closer. She is loaded with puppies. Cross fingers and toes and wish me luck if you read this.

Jag hade mail från utlandet, med förfrågan vem den vackra tibben på bloggen var, och läsaren var så ledsen för hon inte förstod ett ord av vad där stod. Så jag lovade att skriva dit lite på engelska, så hon skulle få veta, när det hände.

Tiden är ju ute, och nu händer nog något endera dan. Eller natt, tyvärr. Juni är full av valpar, och magen hänger stor. Fortfarande är det bara det goda jag blandar i maten som duger. Önskar det vore över snart. Bilen har fått dubbdäck, och med tanke på utlovat snöoväder, är det nog bäst jag sätter den i garaget ifall att jag måste iväg. Gud give att vi klarar av det själva, jag och Juni.

I morse var det minus och frost, nu avlöser regnskurarna varandra. Jag försöker pricka in rastningarna under uppehållen, men jämt som jag släppt ut dom börjar det igen. Kommer mig inte för med nåt vettigt så här på sluttampen., bara väntar.

Hättälven rinner, eller snarare forsar ut i Östersjön. Här finns en mycket fin badplats med brygga, och man kan sola på klipporna. Mest ungdom. Ett fiskgjusepar brukar häcka på en ö i sjön. Jag kunde berättat i går, att jag såg en stor sopsäck med allt innehåll utspritt runt omkring, som förstörde idyllen.Så ledsen jag blev.

Hättälven startar från Hättsjön, och går sen genom sjöarna Lillstälpen, Storstälpen, Långsjön, Blåsjön,  Dammsjön och Dammen innan den så småningom mynnar ut i Östersjön. Den passerar nedanför min gård, och där finns en liten fors, som är min och mina barns egen privata badplats, vårt lilla paradis, när sommaren är varm och solen glittrar i vattendropparna. Jag har väl skrivit förut, att kennelnamnet Strömkarlen är taget från denna fors.

I Dammen hade jag för länge sen en eka, som min far och mitt X snickrat ihop. Tyvärr skötte jag väl inte om den riktigt, så bottnen ruttnade så småningom. Det var ljuvligt att kunna ro ut på långtur och lägga till vid nån ö. Jag önskar jag hade en eka igen, men är inte säker på, att det skulle gå att ro i Dammen längre. Vattenståndet har blivit väldigt lågt, och passagen mellan Dammen och Dammsjön var lång och smal, så man fick ta ett riktigt kraftigt tag och lyfta årorna, medan ekan gled igenom. Lite vemodiga minnen från yngre dar, men jag är säker på, att jag skulle klara av att manövrera en eka i dag också.

Förr i tiden använde man älven till att frakta timmer, och det fanns dammar, som numera är sÃ¥ gott som helt förstörda. Älven med omgivningar frÃ¥n Hättsjön och ner har inköpts av en privatperson. Han har flera kraftverk runt om i Sverige, och jag antar att det kan komma nÃ¥t i denna älv ocksÃ¥. Det finns större forsar än ”min” fors. Tänk om jag hade fÃ¥tt köpa den och den blivit min pÃ¥ riktigt…