Två av valparna hälsar på Gina. Hennes svans syns inte, för den drar Micha i.
Nalle halvt dold av snö.
Jag prövade fota vid kvällsrastningen i trappljusets sken. Valparna syns nästan inte. Jag lekte med tanken på att göra en grotta i snökullen, men avstår, för tänk om alltihopa skulle dråsa ner över valparna.
Här hade jag bättre tur och fick med de små. Tänk vilken skillnad att rasta om sommaren.
Tredje dagen på rad jag får skotta fram gångarna åt tibbarna. Det tar några timmar. Och det fortsätter snöa.
Vy från köksfönstret i dag. Och mer kommer det.
Närbild av buskarna bakom staketet. Har varit hit en gång och slagit av, men nu ger jag upp. Tallbuskarnas grenar ligger ända mot marken, och idegranshäcken bakom bugar sig och blir hälften så hög. Men de är sega, knäcks inte. Men många dog en tidigare vinter.
Tallbuskarna till vänster måste befrias från sin snö. Det blir tredje gången jag slår av dem med en lång kvast. Två grenar har brakat av tidigare vintrar. Det snöar, som synes.
Snöberget i valphagen växer och växer, och rondellen runt om blir mindre och mindre. Ryggen syns på en av valparna. De kan inte gå där förrän jag skottat bort den nya snöskörden.
Snöiga små valpar. Vill in snart. Blir kalla om de bara magarna annars.
Nalle och Micha bredvid en av tallbuskarna. Dessa har jag nu befriat från snö. Tibbarna får snöbollar i pälsen.
Snön undersöks och smakas på. Nalle, Micha och Bessie tittar nyfiket på. Minsann var det en som bajsade också, men den bilden fastnade tyvärr inte i kameran.
Tiara i snön. Svårt få med ögon i allt det svarta.
Jag var tvungen vänta med flytt av valparna till kökshagen tills sotaren varit här i dag. Tibbarna var så klart vansinniga på sotaren när han klättrade uppför stegen utanför fönstret. Inte precis en lugn början på en ny miljö för små valpar. Flytten blev nu inte så lugn ändå, för Gia var ettrig på Bessie. De andra brydde hon sig inte om. De har ju rykt ihop då och då. Bessie ska stanna här livet ut, så går det inte bra i fortsättningen, blir det så småningom Gia som måste få ett nytt hem. Men den dagen, den sorgen.
Här har lugnet lagt sig. Gia äter,  och valparna har hittat sina favoritplatser. Nu återstår att se om Gia kan rastas samtidigt med de andra vuxna. Tills nu har jag vallat Gia ensam på rastning.
Det här hörnet blev populärt. Och Gia kan fly upp på stolen om hon vill. Har ställt dit en skamfilad en, för små valptänder lär väl bita i stolsbenen. Jag brukar ha en gammal fåtölj, men den är tung, så det fick bli så här denna gång.
