Strömkarlens kennelblogg

När valparna har sugit rejält, får jag passa på att göra annat. Tog en liten promenad med de andra tibbarna till ett högt beläget torp, inte så många 100 meter hemifrån, men med upp-och nerförsbackar. Det ligger så vackert, och på trappan där brukar jag sitta en stund och fläta upp kopplen, och lite kela blir det ju alltid. Mildvär i dag, och grått, men de gyllenfärgade löven lyser upp tillvaron. De singlar i luften, breder ut sig på marken, men än är det mest kvar på träden. Så vackert. Känner lycka.

Tillbaka nu i sovrummet med mor och döttrar. De har sugit riktigt bra en stund. Bessie vill väl ha nåt mer att äta, och det är dags att laga nåt åt mig själv också. Inte alltid det hinns med. Eller att jag ids.

Ja, så tänkte jag natten mot fredagen 4:e september. Inte en valpning till! Det går väl an med nattvalpning, när det är över på några timmar. Men när det börjar dagas, och tiken efter en lång, tröttsam, ängslig natt bara nedkommit med två valpar, och två odefinierbara klumpar, och det känns som hälften vore kvar, då vill jag inte vara med längre. Jag trodde jag skulle behöva dra i väg till veterinär, hur jag nu skulle orka det, men när jag var ut med henne och hon bajsade, och ingen gegga kom ut, och ingen heller syntes i bädden, la jag mig för att vila. Helt förbi av trötthet.

Sen har jag avvaktat dag för dag, och tackar så innerligt Cecilia, en valpköpare som är veterinär, som jag mailat under helgen och som tålmodigt gett mig goda råd. Febern har gått ner till normal temperatur, hon har normal och väldigt lite flytning, som inte luktar illa, och hon äter med glupsk aptit. Ändå känner jag mig ängslig, för hon är fortsatt rätt bastant om magen. Försöker trösta mig med att ena sonen tyckte hon var tjock, dvs långt före parning.

De båda valparna är små flickor. Har namn i beredskap, men vågar inte döpa dem. Kallar dem nr 1 och nr 2. Nr 1 ser svart ut, men är mattare i nyansen än nr 2, som jag redan ser är black/tan. Anlag finns från båda håll. Nr 2 ger mig också bekymmer, för jag känner att det rosslar i halsen. Hon har svårt att få tag om spenen, tappar den lätt, andas tyngre. Jag tillbringar många stunder varje dag, sittandes lutad över bädden, och ser till att hon får tag på en spene, och stagar henne så hon inte ramlar undan medan hon suger. Däremellan får de övriga sin skötsel, men mycket annat blir inte gjort.

Det går dag för dag. I dag är de fyra dygn. Bessie ligger inte konstant hos dem. I och ur. Min ängslan vill inte släppa. Längtar mig framåt ett par veckor.

UTDELNING AV HAMILTONPLAKETTEN 28:e september -13

Utdelningen skulle ske på Clarion Hotel Sign, dit jag var inbjuden och fick ta med mig någon. Jag bjöd min äldsta son Jonas. Han blev min eskort och mitt stöd, för bara att ta sig från stationen ensam skulle ha känts ängsligt. Det var länge sen jag var i Stockholm. Hotellet såg surrealistiskt ut på utsidan.

När vi checkat in på rummet, kom en välkomsthälsning tillsammans med en flaska champagne. Wow!

Kl 19 skulle vi samlas i foajen, där vi bjöds på en drink, och sen visades vi in i denna sal. Här sitter vi och väntar på förrätt. Salen var full. Jag hade inte väntat mig så mycket folk. Jag hade lånat med min dotters sjal, som jag hade om axlarna. Gissade att jag skulle känna mig lite frusen.

Efter förrätten ropades vi alla upp på podiet en och en av SKKs ordförande. Man vet ju inte hur man ser ut mer än framifrån i spegeln, och att nu på flera foton se sig från olika håll, med ålderns härjningar i ansiktet, är inte speciellt tillfredsställande. Men det är väl sån här jag ter mig för andra. Här är jag uppropad, den sista, och minns att jag tänkte  att jag måste sträcka på ryggen när jag går fram.

Här får jag en gratulationskram av ordföranden, Nils Erik Åhmansson.

Alla plakettörerna samlade. Alla i salen stod upp och applåderade. Det kändes högtidligt, så då steg tårarna upp i ögonen.

Krister Söderstam, ordförande i vår specialklubb för tibetansk spaniel, fäster här den lilla nålen med Hamilton på min krage.

Sen skulle det fotograferas, både en och en, och alla samtidigt, som här. Det blev många skratt. Vid kameran, min son Jonas, utom på de båda nästa bilderna.

Jag bad Krister fota min son och mig ocksÃ¥. Det finns ett tydligare foto, men jag föredrar det här där jag inte syns sÃ¥ bra. Vet inte vad det är för guldfärgad slinga, men den känns ungefär som feststämningen i rummet. Tack Jonas för trevligt sällskap. Det var en kväll att minnas. God mat, – fast jag orkade inte göra maten rättvisa – god dryck, trevligt sällskap, och så  känslan när jag fick plaketten.

Jag slutar med ett foto på Bessie, taget i går. Trevligare med hundbilder än på mig. Hon väntar ju valpar, och jag vill här tacka goda vännerna Bodil och Ingvor, som avlöste varandra som hundvakt hela tiden jag var borta. Utan er hade jag aldrig vågat åka, för Bessie bar sig åt som om hon skulle kunna sätta i gång under helgen. Det gjorde hon nu inte, till allas vår lättnad. Och än dröjer det. Nu får hon gärna starta, så det blir gjort. Alltid ängsligt innan det är överståndet. Åter till vardagen för en uppfödare.

Nytaget foto pÃ¥ Bessie, Strömkarlens Black Midnight Magic. Magen börjar runda pÃ¥ sig. Blivande fader är Vinterhaven’s Sergeant Pepper.

Bessies far, Tian, Strömkarlens Tian Shan, 7 år. Hans nos har börjat gråna, men tandraden är lika fin som i yngre år, som synes. Han bor hos min dotter.

Här står Tian med min sons maremma. Dessa svarta i denna linje visar en enorm tillgivenhet för sina ägare. Fotona tagna 8:e sept.

Har i dagarna fått foto på en syster till Bessie, Strömkarlens Black Little Beauty, som här sitter med ett par kompisar.  Hon måste också få vara med.Tack Elle! Så roligt att höra ifrån dig.