Jag fick min önskan uppfylld. Mera snö och skidföre. Fram med de gamla skidorna och pjäxorna. Men du milde, vilken erbarmligt dålig kondis jag har. Fick vila efter vart femte stavtag, kändes det som. Och balansen ska vi inte tala om. Dålig t.o.m. på slätmark. Om det nu är sviter efter genomgången Ménières yrselsjukdom, eller ålderstecken. Kanske en blandning av båda. Tredje gången hade jag gjort upp ett spår med små backar i. Drattade på ändan i den lilla backen. Baken är gott madrasserad, men stöten fortplantade sig till huvet, så det sa tjong däruppe. Blev nog en slags sättning, för sen dess klickar eller knäpper det när jag gör en speciell vridning av huvet.
Sen har jag gått i stället, med fem tibbar i koppel, inte bara säkrare, utan dom behöver också kondisträning. Dom blir så innerligt glada, när man tar fram kopplen, att det nästan inte går att trä på dom. Inte blir det långa promenader, och det känns i höfterna, men det är mycket välbehövligt, både för mig och mina fyrbenta.
Efter en lÃ¥ng köldperiod, ibland sÃ¥ kallt som – 18 pÃ¥ morgnarna, sÃ¥ näsan frös ihop vid inandning, och tibbarna försökte balansera pÃ¥ ett ben i taget, men senaste tiden mera uthärdlig kyla, och väldigt skönt fram pÃ¥ dagen, slog det plötsligt om . Snöfall efter snöfall, men nu kramsnö. Det blev till att plocka fram sparken, för det är inte sandat Ã¥t alla hÃ¥ll. Än. Lite mindre motion för mig, men desto mera för tibbarna, som fick trava hela tiden. Hoppas jag hinner med flera turer, innan det blir sandat.
Jennas kull blir nog mindre än bara behändig. För min del tycker jag hon ser ut som förra gången, när hon bara fick en enda. Men Bodil, fodervärden, gissar på tre, för hon säger att hon är bredare över ryggen. Det vore ju skönt med två stycken åtminstone, så dom har varandra att ty sig till och leka med. Det ger sig om c:a 14 dar.