Strömkarlens kennelblogg

En sån här gråtrist och regnig dag måste jag sprida lite färgglädje.

Jag petade ner några krassefrön, både busk- och slingerkrasse i ett par holmar. Nu kan jag glädja mig åt deras färgprakt. Tyvärr återger min kamera inte färgens intensitet.

Det blev lite bättre lyster i närbild. Jag älskar krasse med sin färgrikedom. Min barndoms blomma. Ska försöka spara lite frön, men någon käkar upp dem. Tidigare ett år såg jag en liten vessla som samlade på dem. Vet inte om här finns en sådan nu. Men fröknopparna är bortbitna.

Tittut! Här tittar en krasseblomma fram i bladverket på en schersmin. Resten lever lite i skymundan där inne.

Jag är så innerligt less på gräsklippning. Och än kan det hålla på ända in i oktober. Får hjälp att sätta i gång min gamla gräsklippare, där varje del är lös, och vingen borta, så gräset yr om mig och jag får kisa med ögonen för att inte få in skräp. Det är med stor självövervinnelse jag drar ut den eländiga tingesten från boden, och ber om start. Men åh så skönt, när det är klippt, och mattan  som grön sammet att gå på.

Här stÃ¥r jag i ena hörnet av rasthagen och blickar nöjd ut över det gröna fältet. NÃ¥ja, under tallbuskarna är det lite torrare, men resten är som sammet. SÃ¥ länge det nu varar…

Samma vy, bara lite närmare, och  Bessie och Gina placerade sig så fint, så jag knäppte ett till här.

Nedre delen av rasthagen. Stor hage att klippa, som synes.  Tibbarna skymtar som små figurer på trappan. Inte alls intresserade av att intaga sina gröna domäner. Nu väntar framsidan mellan alla holmar. Men det får bli en annan dag. För mycket på samma gång. Svettigt  och tungt att klippa. Svalkar av mig i älven i stället. Kyligt i vattnet nu. Brrr.

Lilla Wildside’s Aevis, import frÃ¥n Norge frÃ¥n min goda vän Torunn Eide. Fick hjälp av Tore Jan Anda att fÃ¥ henne till Sarpsborg i Norge, och där tog min goda vän Björg över och körde henne till Karlstad, där jag kunde hämta henne. SÃ¥ glad för den hjälpen, för jag har nog runt 80 mil till Ã…lgÃ¥rd, där Torunn bor.

 Aevis är mycket lovande. Så spännande att se vad det blir av den här lilla stumpan.

Här ser man den busiga, uppmärksamma blicken. En liten vildbasare som sliter i pälsen på de andra till deras och mattes förtvivlan. Hon har ju ingen att leka med. Än då.

Ja, vad vill du matte? Här står jag väl bra. Gör mig så fint mot det gröna gräset med praktlysing och åkervinda som bakgrund.

Och här med hela gänget på trappan. De vuxna går inte gärna ner när gräset är vått, så då gör inte Aevis det heller.

Väl hemkommen frÃ¥n utställningen klippte jag gräset i rasthagen. Bäst passa pÃ¥ de stunder det är torrt. Inte ofta nu för tiden. DÃ¥ fÃ¥r jag ett glatt och oväntat besök av min goda vän Iris, – kär kollega frÃ¥n yrkeslivet – med make och tibbar. Eftersom jag inte skrivit nÃ¥got pÃ¥ bloggen pÃ¥ länge, ville de se hur det stod till med mig. Det värmer gott i hjärtat.

De  har Maggie, Strömkarlens Black Magic Woman och Uma, Rombon Uma to Strömkarlen från mig, som njuter sin pension hos dem.

Maggie är 12½ år och Uma 14 år. Tiden går. Uma har fått ett ståndöra det sista året. Charmigt. Ett upp och ett i minne. Maggie är mamma till Bessie, och Uma är farmors mor till Gina.