Strömkarlens kennelblogg

Jag kände, att jag inte skulle fÃ¥ nÃ¥gon ro i kroppen, om jag inte snabbt Ã¥tgärdade den där olycksaliga ”poolen”. SÃ¥ dagen efter skyfallet satte jag i gÃ¥ng. Men vattnet hade bara sjunkit till hälften, sÃ¥ pÃ¥ förmiddagen ägnade jag mig Ã¥t annat.

Det här var ju något jag höll på med när jag fick den mindre lyckade idén att försöka dränera rasthagen. Nu lade jag tegelstenar längs gräskanten, som hjulet till gräsklipparen kan gå på. Det var ju inte bara att lägga ner dom. Mycket arbete med att få det jämnt. Innanför ska det bli blommor.

Vattnet hade inte sjunkit än, men jag började att först fylla tillbaka jord, ett lager, som plaskade ner i vattnet. Fick passa så jag inte följde efter själv och med kärran. Tungt ju. Kärra efter kärra. Sen la jag tillbaka grästorvorna. Kärra efter kärra. Därefter sand, kärra efter kärra. Där var ju en svacka att fylla igen. Och det är inte bara att skyffla sanden i kärran, för sandhögen är invaderad av rävrompor, vars rötter går ända ner, så först står jag med en renskratta och river ur alla rötter ur kärran.

Bakre högen alltså något mindre, och högen med grästorvor borta. Det blev en massa jord efter den också, som jag fick köra  i väg någonstans där det behövdes utfyllning. Återstår att forsla bort den bakre, men det får vänta.

Envis som synden, satte jag sen i gång med att i stället gräva en liten kanal där jag tänkte lägga ner ett dräneringsrör, för att se om det hjälper bättre. Här på insidan av rasthagen. De tunga cementplattorna längs staketet var jag först tvungen att flytta bort.

Här på utsidan. Den tunga stocken gick inte att rulla därifrån, så jag fick gräva en liten tunnel under från båda håll. Dräneringsröret jag ska använda hänger över staketet här. Jag hade ju omgärdat mitt arbete med extra grindar, för att inte tibbarna skulle kunna komma åt att gräva i jord och sand, men grinden dit hade jag slarvat med en dag, så rätt som det var hade de vuxna krupit ut under hålet och sprang utanför hagen av hjärtans lust.

I fortsättningen såg jag till att stänga ordentligt. Men ägnade en dag åt att lägga ner det motspänstiga röret och fylla med sten. Och sedan sand. Det här har ju tagit sin tid, men jag har  arbetat allt jag förmått och ibland måste ju gräset klippas också. Tibbarna får en promenad innan jag börjar, för på kvällen finns ingen ork kvar.

Sätter in några bilder på de kära tibbarna jag tagit i augusti som tröst.

Micha och Gina på älsklingsstenen. Den dagen var solig, som synes.

Bessie och Aevis njöt solen i gräset .

En annan dag. Inte lika skönt ute. Triss på stenen. Bessie, som för det mesta brukar hålla uppsikt på omgivningen och tala om när det kommer någon, står säkert vid grinden och kollar. Blicken de ger mig talar om, att nu vill vi komma in matte. Och det får dom förstås.

Spöregn. Då är det bäst att ta tibbarna i koppel och gå runt en vända i rasthagen. Annars sitter de och trycker mot dörren och vägrar gå ner. På morgonen var det så här mycket regn i gropen när vi passerade den.

Mitt på dagen fylld till brädden. Nu börjar regnet ge med sig lite. Annars hade det väl svämmat över. Det värsta är, att marken en bit framför är precis lika vattensjuk som den brukar vara vid ihållande regn. Så jag kan konstatera, att allt detta arbete var till ingen nytta. Och det värsta av allt: Än återstår massor att göra. Jag undrar om det varit bättre om jag från början lagt ner en dräneringsslang hela vägen längst ner, dit nya och gamla diket sammanfaller. Det var ju djupare ner än vad jag grävde. Men det får jag aldrig veta.

Lite senare på dagen. Sonen kom och knackade på rutan och gapskrattade. Undrade om jag sett min pool. Han hade föreslagit att endera fylla  sand ovanpå gräset, för det är en svacka där, eller gräva en kanal. För att göra det sistnämnda måste jag under staketet med de tunga betongplattorna längs med, och sen vidare flera meter. Men det hade nog inte varit mera jobb än vad jag lagt ner här. Och envis som jag är lär det väl bli så att jag gräver en liten kanal och lägger ner ett dräneringsrör. Om styrka och hälsa står mig bi. Och det lär jag inte hinna i år. Först måste jag fylla igen och öka  på höjden. Och forsla bort allt jag grävt upp. Jag kunde inte låta bli annat än instämma i skrattet, för det blev ju rätt dråpligt. Men roligt är det inte.

Eftersom det alltid är en stor sjö, ibland isbelagd, vid snösmältningen om vårarna, och plaskblött vid regnväder om somrarna, i nedre delen av rasthagen, beslöt jag mig för att dränera där. Där har tidigare gått ett dike, men det flyttade jag, och fyllde igen det gamla med grästorvorna från det nya. Det blev för tätt.

Alltså satte jag i gång och grävde bort grästorvor, c:a 2 meter långt och ganska brett. Stängslade in det för att inte tibbarna skulle gräva i leran.

Här har jag nästan grävt klart. Flera omgångar lera uppgrävt och bortforslat. Sista lagret lera tungt och vått så jag fick skrapa det av spaden. Djupet räckte mig till knäna.

Grästorvor och jord/lera forslade jag  och stjälpte ur mellan ett par holmar. Det är flera dagars arbete. Jag orkar ju inte ta full skottkärra. Jag måste tillstå att jag flera gånger önskade att jag haft tillgång till en stark gubbe.

Samma från ett annat håll. Det värsta är, att detta måste jag köra väck någon annanstans senare. Inget jag ser fram emot.

Här har jag börjat fylla i med sten jag hade tillgängligt på gården. Tog skottkärran och hämtade mer ur ett dike, utan att det märktes någon skillnad. Började förstå vilket sisyfosarbete jag åtagit mig. Skulle nog inte ha grävt fullt så djupt.

Alltså tog jag bilen och körde några vändor längs småvägarna och lassade i sten från diken i  bagageutrymmet. Kärrade det sen från bilen till gropen. Hjälp, hur mycket sten kan den svälja. Långt upp till kanten än. Puh!

I dag har jag kört två vändor till en f.d. grusgrop, plockat bagage och säten fulla. Helst med stora stenar som jag behöver två händer för att lyfta. Knappt det syns nån skillnad, eller hur? Jag måste fortsätta, fylla nästan ända upp, sen sand, sen jordtorvor, sen sand igen, och hoppas gräset rotar sig före vintern. Men nu vet jag inte var jag ska hitta fler stenar, och har inte den minsta lust. I morgon utlovas regn hela dagen, så då blir det en liten respit. Behövligt, för ryggen har skickat varningssignaler. Tråkiga bilder, men jag ville föreviga mitt tokiga infall att dränera.