Hälsning från Hjalmar via matte. Det går lysande, säger hon. Han är underbar och vi är så glada för honom. Dessa ord värmer och gläder naturligtvis gammelmatte. Förutom detta foto fick jag även små filmsnuttar. Han tycks ha samma energi som sina kvarvarande syskon. Väldigt trevligt att få se hur han har det. Hjärtligt tack!
Det är jämngrÃ¥ himmel. Det duggar. NÃ¥gra redan gula löv singlar frÃ¥n björkarna. Sommaren är i sitt slutskede. Det är vemodigt. Visst. Melankolin vill smyga sig pÃ¥. SÃ¥ vad gör jag…
Jag ska  inte klaga. Det kunde varit mycket värre. Flera av mina uppfödarkollegor, tillika vänner, har det mycket värre. Några har råkat ut för olyckor, andra är mycket sjuka.
Det kunde varit mycket värre för mig ocksÃ¥, om jag inte haft sjukdomskunniga och observanta vänner, när jag beskrev diverse problem. De pushade mig att söka läkare, och det visade sig att deras slutsatser angÃ¥ende min hälsa, eller rättare sagt brist pÃ¥ hälsa, visade sig vara helt riktiga. Läkaren konstaterade samma orsaker, sÃ¥ nu gÃ¥r jag pÃ¥ tre mediciner. Vetskapen om, att det annars kunde gÃ¥tt riktigt illa, fÃ¥r mig att inse, att jag mÃ¥ste ta tillvara det fina i tillvaron. Innerligt tack, Elisabeth och Anne-Grete. Utan er, sÃ¥…
Så vad gör jag nu? Ska jag kanske trotsa det trista vädret och ta en promenad med några tibbar. Det skulle vi må gott av, både dom och jag. Carpe diem.
Det höll upp ett tag, så småttingarna fick komma ut efter en måltid. De är jätteduktiga att göra ifrån sig ute. Sen försökte jag ta nya foton, och här ser de i alla fall mer ut som de gör i verkligheten. Hanna till vänster, har svans som en vimpel, men är ett trevligt litet charmtroll, och blir en mycket go kompis. Hulda till höger. En fin tik.
Hjördis och Hilda, fina båda.
Hagbard, hanen som är kvar. Någon som är intesserad?
Nu duggar det igen, lite tröstlöst med allt regnande. Får man åtminstone önska sig uppehåll. Att sträcka sin önskan efter solsken är kanske för mycket begärt.
Jag försökte mig på att ta nya foton av gänget, men det är inte lätt när man är ensam och ska hinna knäppa när de är stilla. Här är Hulda, som ville borra ner huvet i filten. Hennes färger är riktiga, men
Hildas blev mycket ljusare än hon är. Hon var i alla fall riktigt stilla. Övriga foton blev jag inte alls nöjd med. Det duggregnar ute, men om det håller upp längre fram, får jag försöka igen, fast ute.
Ett par vill vänta till vÃ¥ren, och ”farmor” funderar pÃ¥ Hulda, och sen är det flera som frÃ¥gat men inte bestämt sig, sÃ¥ inte annat än jag förstÃ¥r, är kanske samtliga till salu. De är färdiga att lämna hemmet, men besiktningen gÃ¥r ut pÃ¥ tisdag, och mÃ¥ste sen göras om, eftersom den inte fÃ¥r vara äldre än en vecka. SÃ¥ om nÃ¥gon önskar en liten Strömkarl, är ni sÃ¥ välkomna.
