Strömkarlens kennelblogg

Så här såg det ut 22/2 -08 i rasthagen. Det var alltså lite tidigare då. I år är snötäcket tjockare, så islagret kommer också att vara det. Än är det tilltrampad snö, som blir hårdare och hårdare för varje dag. Men det går att skotta bort högar än så länge. Men när det blir som på bilden, sjunker de ner och fryser fast. Och då går det för resten inte att försöka balansera i halkan, utan jag får vänta tills islagret smält bort, och kratta upp allt som gömts i is och snö, gammalt och nytt.

Det syns på tiken närmast hur halt det är när hon går. Det måste nästan vara Enya, knappt igenkännlig, pälslös som hon är efter sin höstkull då. I stilig pose står Juni, som fått syn på något.

I morse var det -15, men med strålande sol från klarblå himmel blev det plus på solsidan, minus på skuggsidan mitt på dan, och fortsatt utmärkt sparkföre. Grå blankis på vägen in till byn. Jag var glad jag inte hade ärende in. Min lilla jötulkamin fick sig en brasa på morgonen, till glädje för tibbarna, som ligger runt omkring. Huset, som varit en gammal skogsbarack, är nämligen inte speciellt välisolerat.

I morgon är det mars, och räknas väl som vårmånad, men än är det nog på gränsen till vinter. Jag väntar på den riktiga våren. Jag väntar också på Jennas nedkomst. Jag går i väntans tider.

I dag har det varit en ljuvlig dag. Tack vare minusgrader om nätterna, är det fortfarande sparkföre på vägarna och ännu osandat åt två håll. Mindre trevligt att ta sig med bil in till Nykroppa. I dag sken solen, och där den ligger på blir det dagsmeja, men än skär inte medarna igenom. Jag tog hela tre turer, med tre, två och till sist en tibbe i koppel. Alla vuxna. Det är redan minus ute, så det går säkert att åka i morrn också.

Valparna kan vara ute längre stunder nu, när vädret är fint. Men det räcker inte för att göra slut på deras energi,  som verkar outsinlig. Det är så jag blir matt i stället. Jag har även börjat koppelträna dom, och det gick jättebra med Ava, men Junis båda  hade jag önskat hjul till under tassarna, eller kanske snarare medar. Det dröjde nog dryga 50 meter, innan dom kom på, att det faktiskt går att trava, i stället för att spjärna emot. Det hjälpte inte, att mamma Juni gick före.

Mammorna har kommit i sista fällningsstadiet, när även täckhåret ryker. Dom är mindre vackra, snällt uttryckt. Det hjälper inte att kamma och borsta. Hälften kommer på golvet ändå. Esso är inte förtjust i dammsugaren, så honom brukar jag få gå ut och bära in långt efter det att jag slutat.

Nu börjar man ana slutet på vintern. 17.33 och fortfarande bara skymning. Underbart! Tänk, två månader tillbaka hade det varit mörkt i två timmar redan. Snart har man överlevt en vinter till.

Jag fick min önskan uppfylld. Mera snö och skidföre. Fram med de gamla skidorna och pjäxorna. Men du milde, vilken erbarmligt dålig kondis jag har. Fick vila efter vart femte stavtag, kändes det som. Och balansen ska vi inte tala om. Dålig t.o.m. på slätmark. Om det nu är sviter efter genomgången Ménières yrselsjukdom, eller ålderstecken. Kanske en blandning av båda. Tredje gången hade jag gjort upp ett spår med små backar i. Drattade på ändan i den lilla backen. Baken är gott madrasserad, men stöten fortplantade sig till huvet, så det sa tjong däruppe. Blev nog en slags sättning, för sen dess klickar eller knäpper det när jag gör en speciell vridning av huvet.

Sen har jag gått i stället, med fem tibbar i koppel, inte bara säkrare, utan dom behöver också kondisträning. Dom blir så innerligt glada, när man tar fram kopplen, att det nästan inte går att trä på dom. Inte blir det långa promenader, och det känns i höfterna, men det är mycket välbehövligt, både för mig och mina fyrbenta.

Efter en lÃ¥ng köldperiod, ibland sÃ¥ kallt som – 18 pÃ¥ morgnarna, sÃ¥ näsan frös ihop vid inandning, och tibbarna försökte balansera pÃ¥ ett ben i taget, men senaste tiden mera uthärdlig kyla, och väldigt skönt fram pÃ¥ dagen, slog det plötsligt om . Snöfall efter snöfall, men nu kramsnö. Det blev till att plocka fram sparken, för det är inte sandat Ã¥t alla hÃ¥ll.  Än. Lite mindre motion för mig, men desto mera för tibbarna, som fick trava hela tiden. Hoppas jag hinner med flera turer, innan det blir sandat.

Jennas kull blir nog mindre än bara behändig. För min del tycker jag hon ser ut som förra gången, när hon bara fick en enda. Men Bodil, fodervärden, gissar på tre, för hon säger att hon är bredare över ryggen. Det vore ju skönt med två stycken åtminstone, så dom har varandra att ty sig till och leka med. Det ger sig om c:a 14 dar.

Här är GudagÃ¥va, Ava kallad. Inte en ny Lexie, men i stället för. Namnet säger hur det känns att ha fÃ¥tt henne. Hon är efter Kick Off Av Tell A’Mar undan Strömkarlens Aniara.  Givetvis efter tillstÃ¥nd av veterinär. Det blev bara hon, men det var ju precis vad jag önskade. En tik Ã¥t mig. Starten var inget vidare. Men jag tänker berätta mer i vÃ¥r tidning sÃ¥ smÃ¥ningom. Hon är en liten sprallig fyr, väldigt vaken och alert. Mitt hjärta sväller över av kärlek för denna lilla nya fortsättning av linjen som fick ett sÃ¥ brÃ¥dstörtat och svÃ¥röverkomligt slut i och med Lexie.