Strömkarlens kennelblogg

Det långa gräset väller in över cementplattorna där tibbarna helst går när gräset är vått. I alla fall de mest fisförnäma. En gång i sommar har jag fått hjälp av ena sonen som gått med trimmern. Snabbt och behändigt, även om den fastnar i staketet då och då. Jag skulle få hjälp en gång till. Sen. Det ordet har jag lärt mig har flera betydelser. Kan t.o.m. vara synonymt med aldrig. Om det inte anses som mycket angeläget. Så själv är bästa dräng, heter det ju. Med en gammal kökssax har jag klippt en liten sträcka varje dag, om vädret tillåtit. Envis som synden. Det har vi gemensamt, mina kära tibbar och jag.

Här har autostradan frilagts en bra bit. Och sen jag tog fotot, är hela långsidan fixad. Gräset klippt, plattorna skrapade på gammalt gräs som flugit dit när jag gått med gräsklipparen, och nästan hunnit bli jord. Än återstår kortsidor och längs med huset.  Det tar ju betydligt längre tid än med trimmern. Snön får gärna dröja.

På andra sidan staketet går ett dike. Efter alla regn mer likt en bäck. Det diket gick tidigare mellan stenarna i mitten på nedre gräsplanen. Jag flyttade det. Fick stå med båda fötterna på spaden och hoppa mig ner genom den övre grässvålen. Fyllde det gamla. Ville ha mera utrymme. Det betydde att jag fick gräva nya hål för stolparna också, och flytta staketet. Att sätta dit staketet fick jag dock hjälp med. Men allt annat gjorde jag själv. Är ju envis, som sagt.

I natt hade vi minusgrader, och frosten ligger kvar än i skuggade partier. Älven, som finns där i en ravin i bakgrunden, ryker och ångar.

Gina gick tom, men så var det ju bara en mycket dålig parning. Syster Gia var heller inte intresserad av att mista sin mödom, men till slut lyckades ändå Tian, så nu återstår att se, om här kommer valpar under julhelgen.

En huvudstudie på Gia från i vintras. Micha har också löpt, men efter mycket velande hit och dit, blev det inte av att åka någonstans med henne. Så nu hoppas jag innerligt Gia nedkommer med några fina valpar, och framför allt att det går bra. Det kan bli svart som pappan, men även sobel och particolour.

I våras började jag gräva ur för en ny holme, fastän den i bakgrunden inte är färdig än. Här är bara lerjord, så jag gör upphöjda bäddar, med små murar omkring. Här råkade det då vara så mycket sten, av alla de storlekar, att jag knappast fick ner spaden. Kunde hålla på en timma för att bända upp riktigt rejäla bitar. Det blev många byggklotsar, som synes. Men sen blev det en period med nederbörd, och efter det en ovanligt het sommar, då svalkande bad i älven lockade mer.

Nu pÃ¥ hösten kom lusten tillbaka, men dÃ¥ var det att först gräva bort gräs pÃ¥ nytt, som hunnit etablera sig. Sen det som jag tycker är sÃ¥ vanvettigt roligt: att bygga murar. Det är som att bygga pussel, fastän bitarna aldrig passar perfekt. De största stenarna är sÃ¥ tunga, sÃ¥ dem fÃ¥r jag välta dit jag vill ha dem. Jag  har sand under, sÃ¥ dÃ¥ gÃ¥r det att skruva dem, om de inte passar riktigt. Sand emellan, och mossa i gluggarna ska det bli. Till vÃ¥ren sticker jag in sedum som fÃ¥r rota sig och smycka muren. Ovanligt nöje för en gammal gumma 🙂

Längst fram aronian med kvarblivna bär längst ner. Koltrasten förser sig.

Detalj av nederdelen. Inte många bär kvar. Sonen har gjort underbart god marmelad.

Bladen glöder i solsken.

Själv fick jag för mig att färga ett vitt ullgarn med bären. Det blev läckert lila i färgen.