Porträtt av Hulda, taget 30 jan -13. Om hon hÃ¥ller sina intervaller, borde det vara dags när som helst. Ungtikarna är i höglöp, men även Bessie, sÃ¥ jag kollar Hulda varje dag, för att se om hon blivit ”smittad”. De brukar ju sätta i gÃ¥ng varandra. Bessie, som varit med förr, gÃ¥r sidledes med Nalle med svansen Ã¥t sidan, försöker t.o.m. backa under, när jag passerar med honom genom köket. Men Bessie ska ingen mer kull ha. Det räcker med tre.
Lilla Molly, 4 månader och 4 dar, blev BIS-valp i går på en liten inoff valputställning i Dalarna. Grattis! Tack Anki, för bilden, och tack för att du tränar henne så bra. Syrran här hemma kan inte gå i koppel utan att bita i det. Så glad jag blev!
Här vräker det ner snö, och har så gjort sen i morse. Önskar kallgraderna åter.
Jag tänkte få till ett foto på Mollys syster Maja, men det var stört omöjligt. Här har sonens kompis med sin bordercollie kommit , och han måste ju beskådas och skällas ut. Så enda bilden av Maja ser man bara ryggen på. Kameran blev jättevåt av snöblasket, så det blev bara nån enstaka dålig bild.
Maja har blivit stor flicka nu, och är med de andra hela tiden. Och det är bara en rondell kvar i valphagen, med ett stort berg av snö i mitten, som synes. Nästan lika hög som jag. De ljusa prickarna är snöblasket som faller.
Eftersom jag inte vÃ¥gar mig pÃ¥ nÃ¥gon promenad, är jag desto mer tillsammans med mina tibbar i rasthagen. De visar sÃ¥ tydligt sin uppskattning. Kära goa tibbar! När jag skottat rent i dag, fick jag för mig att börja skrapa bort isen frÃ¥n ”autostradan”, de stora cementplattorna längs med staketet. Den stora spaden är tung, isen är tjock och tung, staketet 1,20 högt, men jag slänger över den ändÃ¥. Det är populärt att knapra pÃ¥ isbitar, vilket ju inte kan vara sÃ¥ nyttigt.
Att ta i ordentligt kan vara ett försök att bearbeta sorg och besvikelse. Men det lyckas inte i dag. Det tynger mitt sinne och molar.
Usch sÃ¥ trist med mildväder. Har just varit ut i rasthagen i duggregn och skottat bort bajsen. Det gäller att hÃ¥lla sig i snön och inte gÃ¥ där det är tilltrampat. PÃ¥ framsidan av gÃ¥rden är det vÃ¥t, blank is, sÃ¥ jag fick gÃ¥ omvägar i snön för att komma ner till postlÃ¥dan. Sonen kanade sig fram med fötterna när han gick pÃ¥ isen. Jag vÃ¥gade inte ens pröva. Slut pÃ¥ promenader, för hur länge…Konditionen för mig och mina fyrbenta dalar.
Här löper tre tikar, av vilka två är Nalles döttrar, som är i höglöp. Nalle skulle trots det nära släktskapet med glädje bestiga dem. Han är förpassad till hallen, och finner sig väl till rätta. Gnyr eller gnäller inte, äter med god aptit. Ovanlig hane? Enda gången han krafsar på dörren är när jag gör i ordning deras mat. Men när vi passerar köket på väg till rasthagen, Nalle i koppel, och de flockas runt honom, försöker han allt komma åt dem. Får dra honom framåt, och fösa undan villiga tikar med foten. Tränga mig igenom dörren. Ett konststycke.
