Fick en hälsning härom dagen från matte Nathalie och Bella, Strömkarlens Ghislaine. Som synes har de också en massa snö. Hjärtligt tack matte! Så skönt att höra att ni trivs med varandra.
Bella med leksak. Systrarna Gia, Gina och gammelmatte hälsar så gott.
I dag berättade sonen, att han sett vargspår i snön mellan träden bakom ängen här nedanför. Så nu är det koppel som gäller igen. Jag har känt mig lugn och tänkt, att sonen med kompis och deras hundar som klivit runt i skogen, skrämt undan eventuella odjur, men nu vågar jag inte ha dem lösa. Jojo, sonens maremma, har börjat löpa, så Mattias trodde kanske det var därför vi fått påhälsning i närområdet. Inte roligt alls.
För några år sedan tog jag fram skidorna och prövade mig på ovana ben att ta en tur. Men jag satte mig på ändan redan i början av backen, så det sa tjong i huvet. Nu fick jag för mig att pröva igen, och bara åka runt på gården och ängen, och träna balansen. Sagt och gjort. Så för några dar sen, snörade jag på mig de gamla pjäxorna, numera urvuxna, så jag inte får rum med sulor, och prövade. Jag kände mig som en glad femåring, och mycket bättre var inte balansen. Men så roligt det var! Så nu har jag åkt några rundor varje dag, och känner att ovana muskler i benen får arbeta.
Men inte lär det bli så långa turer på skogskörvägarna som förr i yngre dar. Härliga vägar med långa backar. Där kanske det avverkas också, för resten, och då går det inte att åka skidor. Nu hoppas jag på lagom kyla också framöver, för det där att valla är jag inget för. Det gäller att hålla i gång.
Det blir tråkigt utan bild, så en gammal bild från forsen får komma med. Den ser snart ut så här.
Det dröjde innan jag vågade släppa gänget på sex tibbar lösa på turerna. Jag har i början hållit mig till den lilla körvägen upp till översta torpet med dem kopplade, pulsande i snön. Inte plogat. Men sonen har gått runt med sin maremma uppåt i skogen och trampat upp en stig, så för tre dar sen började jag släppa mina där, och försiktigt ta mig fram. Första dagen var jag inte försiktig nog, utan föll handlöst. Hade tur att inte göra mig illa. Här har jag precis släppt dem, efter att de fått var sin godbit. Gina längst fram. Bakom ställer Hulda upp sig tjusigt och spanar.
Här har alla stuckit i väg, utom Hulda, som kollar om det ska bli en godbit till. Ropar på dem ibland och har jag tur dyker alla upp och får en godbit igen. Det gäller att träna dem att komma. Ibland kan det dröja en stund, och då blir jag lite ängslig. Som synes är det inte en bred stig, och den blir ännu smalare högre upp.
Hättälven i vinterskrud. Dubbelt så bred som vanligt efter allt regnande. Här såg jag i går en liten svartvit strömstare på iskanten, som sen dök ner i vattnet efter föda. Burr! Jag frös vid åsynen. På andra sidan bron simmade ett par änder i väg. Nog är det ofattbart att de klarar av det kalla vattnet.
Innan jag kommer hit har jag kopplat upp tibbarna igen, för sen är det bara en backe upp till den större vägen. Timmerbilarna kör i skytteltrafik dygnet runt nu. Massavverkning nånstans uppöver. Det är inte precis det lättaste att få alla att komma och bli kopplade. Och händerna blir kalla och valhänta.
Detta taget i januari -10, men det ser exakt likadant ut nu. Mattias går med snöslungan. Själv har jag skyfflat en gång längs staketet i rasthagen, c:a 100 meter, och en tvärsöver. Tibbarna var så klart med ute, men de var glada när det var klart, så de fick komma in. Ligger utslagna nu.
Detta taget -11. Det är idegranshäcken, dubbelböjd av all snö. Jag slog av så mycket jag kunde i dag, för att det inte ska bli likadant igen. Flera grenar dog efter det, men virket är segt, så de går inte av. Det gör tallgrenarna däremot, om det blir för tunga massor snö och växlar mellan plus och minus.
